Idag slutade mitt tangentbord att fungera. När jag skulle försöka koppla in det lyckades jag istället koppla ur musen. Jag kände mig verkligen som om någon hade huggit av mig mina händer. Jag bara satt och stirrade på skärmen utan att kunna göra någonting. Hemskt frustrerande. Nu har jag slängt in mina kamerabatterier i tangentbordet eftersom jag inte hittade några vanliga batterier hemma. Ska turbosurfa tills de laddar ur.

Jag undrar när slakthusområdet kommer att bli nya meatpacking district. Stockholm vill ju vara som New York. Funderar på att köpa en lokal och sälja den för 20 milj om några år. Räcker att Acne öppnar concept store så blir det ashippt liksom.

Grej jag stör mig på i amerikanska realityserier (har kollat lite för mycket på The City, The Hills och Paris Hiltons new BFF): När folk förklarar sina pinsamma beteenden under alkoholpåverkan med ”I’m a free spirit”. Precis som om inte de flesta människor på jorden ser sig själva som det. Som att om man är en ”free spirit” kommer undan med att kräkas i blomkrukor på uteställen, hångla med tio olika killar inom loppet av tio minuter och trilla på dansgolvet för att man är packad. Nej: då är man bara full.

Jag har inte sett filmen Mammut (ännu). Däremot har jag knappast lyckasts undvika trailern. Och låten som spelas i trailern har satt mitt huvud i spinn. Jag känner igen den så väl men jag VET inte vem som gör den. Igår fick jag nog och googlade fram svaret: Ladytron ”Destroy Everything You Touch”. Den är tydligen från 2005. Hur kunde den åka igenom mitt finmaskiga nät av musik? Nu är jag glad att jag hittade den på Spotify och spelar den på repeat.

Jag sitter här och funderar över alla de rykten och urban legends som uppstod ur indiepopen på nittiotalet. Jag har försökt att reda ut begreppen lite genom att först identifiera dem (vilket inte är så lätt – herregud, minnet sviker emellanåt men jag tog några stycken som var ganska djupt rotade under min tonårstid) och sedan googla ihjäl mig. Här är ryktena jag ska finna sanningen bakom:

• Att The La’s fantastiska låt There She Goes (obs! Lee Mavers är ursnygg men det är kanske inte så konstigt med tanke på att klippet kanske kommer från 1990). (Denna låt har legat på topp tio hos mig sedan tidigt nittiotal)  inte handlar om en tjej utan om heroin.
• Att Oasis låt Cast No Shadow från andra albumet handlar om deras polare Richard Ashcroft (sångaren i The Verve) för att han är så smal och lång.
•  Att låten So Young med Suede från deras första skiva skulle handla om droger – då främst raden”Let’s chase the dragon” som är en metafor för att snorta en lina kokain.
•  Att Manic Street Preachers fortfarande har en extra mikrofon uppe på scen vid varje livespelning i fall gitarristen Richey James Edward skulle dyka upp (han försvann spårlöst 1995 och har aldrig återfunnits – blev dock dödförklarad av sin familj hösten -08).

Detta har jag kommit fram till:
-Ja, de The La’s låt handlar om heroin verkar det som. Flera olika källor säger att det har framkommit i olika sammanhang. Här är för övrigt låttexten för er som fortfarande tvivlar.
-Richard Ashcroft har något att göra med denna låt – men tydligen inte med texten, menar Noel Gallagher. Han säger att de bara dedikerade låten till honom. Det vägrar jag tro på. Det är ju mycket roligare att de har skrivit en låt med textraden ”As he faced the sun he cast no shadow” och syftat på sin långa smala kompis.
-Ja, Suedes låt So Young handlar tydligen om kokain. Inte så oväntat med tanke på hela låttexten.
-Jag hittar INGEN information om huruvida den där omtalade mikrofonen verkligen brukar ställas fram vid Manics livespelningar. Att 25% av deras intäkter går till en fond i Edwars namn är tydligen sant men mikrofonhistorian verkar var en myt (såvida ingen av er vet något som jag har missat). (Har aldrig sett dem live).

Fyll på med indiemyter (eller andra musikmyter för den delen) så ser vi om vi kan knäcka dem!

Grej jag lärde mig idag: På amerikansk engelska heter rucolasallad inte rocket (som på brittisk engelska) utan arugula. Haha, jag har i flera år tänkt att arugula kanske är någon slags salami eller möjligen någon nötsort jag inte känner igen. (Tur jag inte har följt något recept med arugula i).

Vi har något slags jättesnabbt trådlöst bredband här i lägenheten. Under dagtid fungerar det oftast mycket tillfredställande – ni vet, man klickar på något och i samma sekund reagerar internet. Det är praktiskt för mig som alltid kör med två webbläsare och c:a 23 flikar. Men så fort klockan slår 18 börjar nätet sega. Jag har länge trott att det beror på min kille och hans uppackande av diverse laptops vilket brukar ske vid den tiden, men han menar att det inte har med saken att göra. Ikväll är min kille inte hemma och jag inser att han har helt rätt: nätet är ursegt trots att det bara är jag som surfar. Kan detta bero på att många människor börjar fritidssurfa vid 18-tiden och det liksom blir trafikstockning på bredbandet? Eller är jag helt fel ute?

Min lillasyster Mia är något av ett geni i många sammanhang. Nu har jag upptäckt  ytterligare ett område där hennes expertis är fulländad. Sedan innan jul har hon snackat om hur castingen till Twilights uppföljare New Moon borde se ut. Den roll som hon tycker är fullkomligt självklar är Dakota Fanning som den tonåriga änglalika men superonda vampyren Jane. Hon har haft en massa anledningar som jag bara har kunnat hålla med om. Idag upptäcker jag att New Moon-crew:et har släppt exakt den nyheten: Dakota Fanning har fått rollen som Jane!

Den absolut underbara tv-serien Big Love:s tredje säsong hade premiär i söndags. Igår såg jag första avsnittet. Oj, vad jag har längtat. Ett och ett halvt år har gått sedan jag såg det sist. Gårdagens avsnitt lovade mycket intriger och spänning. Dessutom har manusförfattarna haft sådan ”tur” att  de har kunna skriva in det som hände i Texas i april som en del i storyn så att säga. Aldrig har väl de fundamentalistiska mormonerna varit ett så hett samtalsämne som 2008? Sedan är det kul att se att Amanda Seyfried fortfarande är med i serien trots sina enorma framgångar med Mamma mia. Med andra ord: Big Love är ett bra tips för den som vill se lite bra tv (säsong 1 och 2 är bara på 12 avsnitt vardera så det är inte så mycket att se ikapp om man vill).

Jag har (som ni kanske vid det här laget är medvetna om) två småsystrar. Mellansystern heter Anna och har en blogg. Hon är den rosa i familjen. För den sakens skull är hon knappast någon girlygirl på det där sättet som man brukar må illa av. Hon är varken särskilt förtjust i regnbågar eller sockervadd utan gillar bara rosa så till den milda grad att hon har inrett sin lägenhet i denna färg. Annars skulle man kunna sammanfatta henne som en mycket fokuserad och intelligent karriärstjej som ständigt och jämt syns ute i stockholmsvimlet, fixar tusentals middagar för sina vänner och är besatt av att shoppa klänningar. Singel och fantastisk? heter hennes blogg och den kan ni hitta här.

Min minsta lillasyster Mia är en liten halvsladdis som flyttade till Stockholm för två och ett halvt år sedan för att plugga. Hon är också mycket ute i Stockholms nattliv och hänger med sina vänner på det där underbara sättet som bara tjejer i tidig tjugoårsålder gör. Hon är mycket smart, mycket rolig och cynisk på ett slags positivt sätt (om man nu kan vara det). Hon skriver väldigt bra och jag har tjatat på henne urlänge att komma igång med en blogg och det har hon nu äntligen gjort. Man skulle kunna säga att om ni gillar den här bloggen så kommer ni att tycka om hennes också. Vi två är nämligen snarlika i vår tankeverksamhet fast hon skriver roligare än vad jag gör. Hennes blogg heter Viva la vida! och den hittar ni här.

Mia, Anna och jag 1990 (jag har stylat Mia som vanligt)

Mia och Anna 2008