Imorgon tänkte jag börja med en liten kurs i min blogg. Den heter Malins bloggskola och kommer att dyka upp i ett tiotal lektioner. Den vänder sig till alla som tycker om att blogga men som känner att de behöver lite tips för att göra det bästa av sin egen blogg. Jag kommer bland annat att ta upp hur ett effektivt blogginlägg kan skrivas, hur man får upp sitt besökarantal och hur man gör med sitt privatliv i bloggens värld. Jag hoppas att ni kommer att få några smarta tips och att ni själva delar med er av era bästa tips i kommentarerna efter varje ”lektion”.

Om man får lov att göra en liten jämförelse mellan tv-serier och den verkliga världen så kommer det här:
I tv-serien Gossip girl dejtar huvudpersonen Serena Van Der Woodsen just nu Aron,  en några år äldre konstnär med ateljé i Brooklyn, NY. Han är en förmögen kille som ändå väljer att röra sig i de konstnärliga kretsarna och traskar omkring i snedlugg, rutiga skjortor och kofta. I verkligheten dejtar tvillingkändisen Mary Kate Olsen Nate, en några år äldre konstnär som hänger runt på modefester och flummiga Brooklyngallerier. Han brukar kännas igen på sin mörka snedlugg, sina rutiga skjortor och emellanåt med en hatt på huvudet.

Ingen tillfällighet, säger jag. Vem var först? Manusförfattarna till Gossip girl som MK Olsen härmade för att det kändes hippt eller var det MK som inspirerade manusförfattarna?

Serena Van Der Woodsen och Aron i Gossip girl, bild från justjared.buzznet.com

Mary Kate Olsen och Nate Lowman front row, bild från perezhilton.com

Här hemma står tv4:s nya program Semestersvenskar på. Jag klarar inte av att sitta mer eftersom exakt alla som är med i programmet verkar vara efterblivna och jag tycker att gränsen för att göra sig lustig över människor med låg IQ går någonstans vid prime time-tv. Är det så på all charter? Jag trodde att det var en myt att alla människor var ovärldsvana och språkutmanade. Herregud – åka hela vägen till Thailand för att äta pommes och bea och snacka svenska. Jag förstår det inte. Hur jag än anstränger mig.

Så länge jag kan minnas har min mamma kallat mig för Malinska. Eller jag heter ju Malin om jag har gjort något dumt medan Malinska mest  används om jag är snäll – ni fattar, som det brukar vara med smeknamn. När jag var 12 år och familjen låg och körde genom the country formerly known as Jugoslavien så såg mamma den här vägskylten och tvingade pappa att svänga av landsvägen. Jag fick hoppa ur mittensätet, liksom åla mig över en av småsystrarna och traska fram till skylten, smajla upp mig och sedan knäppte mamma ett kort. Jag tyckte att det var roligt. Om man svänger vänster kommer man till mig. En hel by uppkallad efter mig, liksom. Lite samma grej som att hela Sverige flaggar på min namnsdag den tionde december. Man känner sig lite viktigt, liksom.

Jag har alltid haft lätt för svenska. Under min lågstadiekarriär var jag en rättstavningsstjärna och jag har liksom alltid haft turen att kunna ”känna av” hur ett ord stavas. Jag misstänker att det hänger ihop med mitt maniska läsintresse som satte igång i fyraårsåldern. De gånger jag ändå blir tveksam så brukar jag kolla upp stavningen innan jag skriver. Det finns dock två uttryck i svenskan som jag fortfarande kan snubbla bort mig på. Dessa är följande:

• Dagsens sanning. I vårt talspråk säger vi ju vanligtvis ”dagens sanning”. Dagsens härstammar från när vi fortfarande satte genitivändelser på substantiven (tack gode gud för att vi slipper det för övrigt!) och den egentliga stavningen bör således fortfarande vara dagsens. Nu tror jag visserligen inte att så många svenskalärare skulle gå i taket  om Pelle 12 år skrev ”dagens sanning” i en uppsats – men ändå – rätt ska vara rätt.
• Ett slags jacka/möbel/tröja. Här finns det visserligen lite delade meningar men man brukar säga att uttrycket kommer från ”ett slag” och då måste det bli ETT slags jacka exempelvis. Den gamla rekommendationen är inne på samma linje genom att påstå att det bestäms av SLAGS genus – dvs ETT slags (neutrum) möbel. Men Pelle 12 år skulle antagligen inte bli rödpennad av detta heller.

Eller vad säger ni – alla svensklärare där ute? Blir jag godkänd som bloggare trots att jag allt som oftast slarvar med dessa två uttryck?

Kolla in 15-åriga Taylor Momsen (som spelar Jenny Humphrey i Gossip Girl) när hon inte står ut med alla paparazzis som förföljer henne vart hon än går. Helt sjukt. Hon börjar köra parkour sådär helt spontant. Först hoppar hon över ledstången i en trappa över några som sitter i en soffa. Sedan rakt över motorhuven på en bild och därefter klättrar hon upp för en vägg på ett parkeringshus. Just nu går snacket om att hon kör någon grej med Nike (och att det är en stuntkvinna som tar över när det börjar bli lite avancerade hopp). Men my god, vad jag fnissade när jag såg den först – i tron om att det var hon som smet från paparazzis!

Jag sitter här och kolla på tv-serien Brideshead revisited (En förlorad värld) från 1981 och förundras över hur lik Anthony Andrews som spelar Lord Sebastian Flyte är Jude Law. De är exakt lika skickliga rent uteseendemässigt att få till den där dryga brittiska aristokratminen. Eftersom Anthony Andrews såg ut som nedan för 27 år sedan så kan man ju med en enkel bildgoogling tar reda på hur Jude Law kommer att se ut runt år 2035. Tänk er så här fast med mindre hår på huvudet så tror jag vi har hamnat ganska nära sanningen. (Och andra kläder – mest sannolikt något rymdinspirerat i silver – för det kommer väl vara modernt i framtiden?)

Jag har sådan otrolig nackspärr sedan igår så jag knappt kan röra på huvudet utan att få tårar i ögonen. Jag härleder denna smärta till lördagens förfest då jag så att säga headbangade i en liten oändlighet för att Katti skulle få roliga foton på mitt hår. Så här blev resultatet. Det ser så sjukt ut så resultatet nästan gör det värt smärtan.

I morse lyckades min mycket snabba syrra fixa biljetter till Glasvegasspelningen. Hon sa att de tog slut på några minuter. Extrem målmedvetenhet och en portion tur gjorde åtminstone att hon blev en av de lyckliga. Och jag får fördelaktigt nog vara med bland de lyckliga då hon passade på att köpa en biljett till mig också. (Blir lite chockad av fotot på Glasvegas – inte trodde jag att så fula nördar kunde göra så bra musik).

Min kompis Katti är hemskt förtjust i att fotografera. Varje förfest och utekväll brukar förevigas med kanske femhundra bilder. Det som dock är så otroligt självförtroendehöjande är Kattis användning av dessa foton. Först och främst har hon ju kanske femtio foton på alla inblandade. Av dessa väljer hon ut ett par stycken som hon tycker blev bra (för alla brukar få åtminstone en okej bild på så många försök). Dessa två, tre foton sitter hon sedan och pillar med lite i Photoshop för att hon helt enkelt är road av just bilder. Resultatet blir att de foton som dyker upp på Facebook på söndagarna när man känner sig som allra glåmigast är ett gäng tillfixade foton som gör en glad i all sin förljugna prakt. Titta på detta fotot: min hy saknade den där lystern i lördags kväll. Min stora, fula finne mellan ögonbrynen ser man inte skymten av och eyelinern ser väldigt bra ut. Ett utmärkt verk av Katti (som jobbar mer modernt än Mia Törnblom).