Mitt Visakort lyckades avmagnetiseras under helgen vilket försvårade viss konsumtion. Nu i eftermiddags ringde jag till min bank för att beställa ett nytt kort. Under detta samtal lyckades jag även bli övertalad till att få en Mastercardansökning hemskickad och förändra mitt sparande. Jag som hatar kreditkort och avbetalningar blev liksom imponerad av alla smarta tjänster som finns kopplade till Mastercard. Typ om jag köper en tv med mitt potentiella Mastercard och sedan ser samma tv till ett billigare pris i en annan butik så får jag tillbaka mellanskillnaden. Sedan fanns det lite smarta resegrejer också. Jag ska från och med nu även börja handla lite med valutor och råvaror. Sånt gillar jag. Känns inte räntor väldigt 2008? Jag vill slå mig in på apelsinbörsen. Såvitt jag vet ska det nämligen finnas en sådan.

Jag hade en fin helg. I lördags drog vi till Debaser för att besöka klubben Freaks n’ geeks som var på Stockholmsturné ända från Malmö. Madeleine – en av stjärnorna bakom klubben är en gammal vän. Vi lärde känna varandra en sommar på Svedalarock då vi var små tonåringar i galna kläder som skulle se Brainpool. Minnena av Brainpoolspelningen känns i bästa fall vaga men minnet av hur vi lärde känna Madeleine, hennes tvillingsyster Susanne och deras bästa kompis Sandy är betydligt klarare. Vi skrev hundratals brev till varandra och åkte och hälsade på varandra på helgerna (de bodde strax utanför Malmö och vi utanför Helsingborg). Sedan, när alla hade tagit studenten tappade vi kontakten och inte förrän Facebook dök upp i våra liv fann vi varandra igen. Nu återförenades vi på Debasers dansgolv till tonerna av Salad och Pulp och trots att vi numera är distingerade kvinnor runt trettio så har knappast våra indieränder gått ur. Aldrig har jag sett Debasers dansgolv så packat med folk. Lite Malmöinjektion var tydligen vad Stockholm behövde en lördag i januari. Igår passade vi dessutom på att ta oss en sen lunch ihop – fina Madeleine, jag och min syrra Anna. Visst är det härligt när man tolv år senare inser att den enda skillnaden mellan då och nu är att Madeleine inte längre har magentafärgat hår och jag själv har lagt mina gröna Dr. Martens på vinden.

Igår hade vi förfest hos en av mina syrror. Vi lyssnade på musik, drack vin och höll på att fota så till den milda grad att mina kamerabatterier dog innan vi ens hann komma till Debaser. Men kul hade vi i alla fall.

Ny eyeliner.

Och det här nya hårbandet som jag hade såhär ett tag igår kväll.

Katti och Anna är lockiga

Jag och min syrra Mia hade aslika frisyrer kom vi på.

Har hemskt kul på Debaser ikväll. Bästa Madeleine spelar skivor så det kan inte bli annat än bra!

Jag gick ner på systemet innan idag för att handla lite alkohol till diverse förfester ikväll. Min kille bad mig köpa öl till honom. Jag stod där i ölhörnet på systemet väldigt länge och vände och vred frågande på burkar och flaskor i trängseln bland tribaltatuerade gymkillar. Tills slut plockade jag ihop några öl efter noggrant övervägande. Nu när min kille öppnade kylen för att ta en så passade jag på att fråga om det var ett bra val jag hade gjort. Han nickade lite tveksam och log något ansträngt och sa: ”Absolut. Synd bara att det var mellisar”. Och jag kände mig som en sådan där lantis som köper tyskt sött vin i färggrann flaska ”för den såg så fin ut”.

Ikväll har jag lagat till några lammfiléer på ett mycket fördelaktigt sätt och serverat det med en rödvinssås, fetaostfyllda bakpotatisar och sallad. Under tiden jag lagade mat drack jag ett glas rödvin och hade med andra ord en ganska behaglig afton. Recept och fler bilder på middagen kommer på matbloggen senare i helgen (där finns andra recept för den som är i behov av idéer). Nu: kanske en likör och en film. Sedan sova.

De här Cocostopparna har jag blivit ganska besatt av sedan ett par dagar tillbaka. De ligger i den där naturlösgodishyllan. Normalt sett brukar jag inte ens titta åt sådant godis. Det värsta jag vet kan vara tjejer som på allvar köper naturgodis i tron om att det är nyttigare än vanligt lösgodis. Det är samma typ av människor som använder uttrycket ”unna sig” när de talar om kakor eller bullar. Hate. Men i alla fall så stod jag där vid naturgodishyllan för ett par dagar sedan, fastklämd i den sedvanliga trafikstockningen som uppstår på Ica Ringen vid halv sex-tiden på eftermiddagarna. Då fick jag syn på de här små godsakerna. Två av mina favoritsmaker är vit choklad och kokos. Dessa godisbitar innehåller just dessa två (plus femtontusen e-ämnen såklart). Jag plockade ihop fyra stycken i förrgår, sex stycken igår och åtta idag. Jag ser en mycket dålig trend här.

Grej jag är sjukt sugen på just nu: en plantagevilla. Helst vill jag ha en i Louisiana, strax bredvid Mississippifloden. Har jag tur ligger den nära något träsk. Jag tänker mig att min plantagevilla ska vara en lite bedagad skönhet, något märkt av åren så att säga. Sedan ska det finnas en veranda som går runt hela huset där man kan sitta och dricka hemgjord lemonad på dagarna och iskall skumpa på kvällen. Jag vill även ha en sådan där långsam fläkt i taket, i mörkt trä, som snurrar som en helikopterpropeller fast långsammare. Sedan ska det lagas en massa goda grytor fyllda med kräftor och ris. (Det enda jag inte ska ha är slavar, trots att jag tvekade en halv sekund för länge när min kille ställde frågan. Obs! Det hade enbart att göra med tanken på städhjälp vilket jag sedan kom på att man kan fixa genom ordentliga anställningsvillkor. Eh.)

Amen, kom på att jag var inbjuden till Grammisgalans efterfest igår. Det var ju synd att jag inte brydde mig om att osa och slängde inbjudan för just igår kväll var jag sugen på att gå. Om inte annat för att få lite insiderskvaller. Nyårslöfte: inte slänga bort inbjudningar till grejer bara för att jag känner mig trött just när jag läser den.

Min kille har börjat kolla på Six Feet Under! Jag plöjde hela tv-serien i mars och blev fullständigt uppslukad. När jag hade sett sista avsnittet kändes det som att hela min familj och alla mina vänner hade dött. Tomheten, alltså! Six Feet Under kan vara en av de bästa tv-serier som någonsin skapats. Helt fantastiska karaktärer, underbart manus, skruvade vändningar och ett ganska ohyggligt lidande emellanåt. I våras kollade min kille på ett par avsnitt innan han gav upp och gjorde annat medan jag plöjde. Nu har han – killen som aldrig faller för grupptryck, han som alltid står fast vid vad han ursprungligen tyckte, denna orubblige karl – börjat om och satt igång pilotavsnittet as we speak. Jag håller tummarna för att han ska stå ut några avsnitt till och sedan svepas med av Six Feet Under-vågen. Finns det någon som håller med mig?