Och här ser vi allas vår Chuck Bass (Ed Westwick) som gör sin allra bästa Chuck Bass-min för att stanna kvar på ”hetaste unga Hollywoodkillar”-toppen. Det ser ut som att han har tänkt såhär: lika delar Chuck Bass-min och Robert Pattinson-vinkel och blanda ut det med full koncentration och kör så hårt så händerna måste pressas samman. And there you have it: Chuck Bass passes gas.

Bild från People.com

Gårkvällens Grammisgala var lite spännande av olika anlendningar. När en sur Kleerup skulle tacka för ett pris och istället började klanka ner på vårt lands torra polis började jag får Popsicle-Arvingarna-bussolycka-vibbar (obs! Klippet finns efter 1.11). Sedan läste jag lite insideinfo på Facebook att Kleerup drog från galan innan den var slut. Sedan möts man av dagens artikel i Aftonbladet i bästa Hollywoodstil: Kleerup knuffar paparazzi hårt i bröstkorgen, flera bilder av hans ”flykt” och slutligen det som gör att vi förstår att vi är i Sverige igen: Kleerup ringer upp tidningen själv efter två timmar och ger sin version av händelserna (ursäkta, men i de här delikata situationerna krävs det en agent, en manager, ja vad som helst förutom en full och arg artist med sårad personlighet).

Hela den här härvan berodde alltså på att polisens krogkommission bestämde sig för att i direktsänd primetime-tv drogtesta de svenska artisterna. Om polisen letar efter lite extra pengar i kassan och behöver några dagsböter så var det ju helt rätt ställe att gå på. Om jag hade suttit som Krogkommissionens överordnade hade jag dock valt att slå till på efterfesten av några olika anledningar. För hur löjligt är det inte av polisen att tassa omkring bland långborden under sändning och skicka in artister på toa för urinprov? Hade polisen gjort upp något schema så de inte tog in någon artist på toa på samma klockslag de eventuellt skulle upp på scen?

Sak jag undrar: Polisen drogtestade ju såklart bara några av alla som befann sig på Hovet igår. Hur gjorde de utgallringen? Jag tänker mig fyra poliser i medelåldern som sitter i ett konferensrum och tittar på MTV och försöker höra vad artisterna sjunger och slutligen baserar de drogtesten på de artister som verkar sjunga något drogliberalt. Eller kör de annan taktik?

Bild från aftonbladet.se

Så här någonting såg dagens outfit ut i familjen Collin 1990. Jag bär min favoritmagtröja med två doatjejer som tryck vilka råkade ha varsitt örhänge i metall fastsydda i tröjan (köpt på marknad i vår spanska by c:a 1989). Under magtröjan en snygg baddräkt och ett par svart- och vitrandiga cykelbyxor. Min syster Anna körde på sin neongröna magtröja (som både jag och lillasyster Mia hade likadana) och lilavita cykelbyxor. Håret slängde vi bara upp en i slarvig knut mitt på huvudet. Lagom casual för en dag på playan i Ungern liksom. Modemedvetna ut i fingerspetsarna redan då.

En av mina absoluta favoritbloggar – Bloggkommentatorerna har varit vänliga nog att donera en länk åt mig. Det tackar vi för! Och välkomna ska ni vara – ni nya läsare som har hittat hit.

Jag har funderat lite på att börja använda mig av ordet ”vi” istället för ”jag” här i bloggen. Det låter så självupptaget på ett lite pompöst sätt. Lite som Gollum i Sagan om ringen. Eller nja, schizofrent kanske är en bättre beskrivning. Skvallerbloggaren Perez Hilton skriver alltid ”we” i sin blogg. Under lång tid trodde jag att han syftade på sig själv och sitt lilla crew av annonssäljare och webbknackare. Sedan läste jag något i stil med: ”We just moved our family from Miami to L.A and we’re so thrilled”. Då förstod jag att han antagligen inte hade flyttat alla anställdas familjer utan bara sin egen. Med största sannolikhet syftar han ”we” på sig och sin goldendoodle-hund. Men det känns liksom mer dramatiskt att bara syfta på sig själv. Om inte annat känns det ju som ett nytt, fräscht stilistiskt grepp i den svenska bloggvärlden. Så nu ska vi borsta tänderna och sedan går vi och lägger oss. (Jag känner redan här att det inte känns hundra). (Med största sannolikhet kommer jag ha släppt ”vi”-grejen redan imorgon bitti).

Jag kollar just nu på Grammisgalan och sitter här och undrar om Amanda Jenssen (20 år) och Pär Wiksten (typ 43 år) är tillsammans? Jag vet ju att Wannadies-Pär har varit med och skrivit Amanda Jenssens album men jag har inte hört några rykten om att de dejtar. Dock får jag den känslan av att kolla på Grammis. Han sitter och håller om henne lite väl kärleksfullt för att bara vara låtskrivare och producent liksom. Någon som vet? (Orkar inte börja kolla flashback för info). (Om det stämmer ska det tydligen vara lammkött).

Bild lånad från finest.se

År 1990 gjorde min familj en resa genom öststaterna, Tyskland och Österrike. Detta var precis efter muren hade fallit och man kan säga att nytta förenades med nöje – historisk undervisning med bad och sol så att säga. Detta år var jag tolv år och hade inte lärt mig att dölja min narcissistiska personlighet så mycket som samhället ändå kräver. Dessa tre foton sammanfattar på något sätt min dryga personlighet. På den första bilden står vi i hissen upp till Hitlers Örnnäste och istället för att gripas av stundens allvar så posar jag så fort kameran åker fram. Nästa foto är taget i Hitlers matsal som nu är ombyggd till restaurang. Det är just på den platsen det lämpar sig extra bra med ännu en efterbliven pose. Slutligen står vi vid Berlinmuren och trots att vi har fått höra om dödszonen och flyktbilar så kan jag liksom inte låta bli att kråma mig mot metallstängerna inne i muren. Så fruktansvärt sjukt.

Nu är det nytt år och med det kommer alltid en vilja till förändring – ungefär som man kände efter sommarlovet i skolan  – att man liksom kom tillbaka med nya kläder, ny frisyr och full med nya visdomar och erfarenheter i bagaget. Just nu funderar jag på något spirituellt. Känns inte det lite 2009? Liksom lägga finanskris, högkonjunktur och ytlighet bakom sig och söka efter något större, typ. Just nu har jag hakat upp mig på Kväkare. De är ju lite coola. De är pacifister, sysslar med hjälp till självhjälp i fattiga länder, har en icke-hierarkisk organisation där präster saknas och kvinnor och män sedan typ trehundra år tillbaka har haft samma röst och värde och har till och med vunnit Nobles fredspris. Det bästa: man behöver inte ens tro på Gud för att få vara med. Man går bara på deras andakter och sitter tyst i kanske fyrtiofem minuter. Sedan kan man åka på retreats och käka vegetariskt. Problemet är väl då att jag inte riktigt står ut med kollektiv spiritualitet. Jag sköter det hellre själv hemma så att säga. Plus att det känns som att människor som är med i sådana där grupper är så där onaturligt trevliga och snälla. Jag skulle liksom inte passa in. Jag är nämligen rädd för att de saknar självinsikt och vägrar skämta om sig själva. Typ att de tar sig själva på väldigt stort allvar. Hate those people. Och tyst andakt låter inte som något för mig. Hellre sträckkollar jag på HBO-serier. De ger mig all form av spiritualitet jag behöver.

Jag gick och funderade på fenomenet jag, böcker och mat. Jag älskar ju att läsa. När jag var fyra år lärde jag mig själv att läsa och började omedelbart plöja litteratur som jag var alldeles för liten för men jag läste så snabbt så alla barn- och ungdomsböcker tog slut. Jag och min syrra hade på allvar plöjt igenom hela vårt skolbibliotek i typ fyran. Även de dåliga killböckerna som handlade om stridspiloter och indianer. Jag kan inte sitta på en buss utan att läsa. Jag börjar liksom skaka och pilla på sätets tyg som heroinisterna tills min hållplats kommer. Det spelar inte ens så stor roll om boken jag läser är bra eller ej, bara jag får läsa. Sedan dras jag med en tvångstanke som innebär att jag aldrig kan sluta läsa en bok som jag har börjat på – oavsett hur kass den är. Det är här jag kommer in på mat. Jag älskar mat – älskar att laga, äta och titta på matvaror i saluhallar och affärer. Oavsett hur äcklig maten dock är så äter jag upp det som ligger på tallriken. Helt sjukt. Jag ser det som att en dålig bok är lite som att äta en trist mikrorätt, man bara tuggar och sväljer men tar liksom inte med sig den där känslan som man får av god mat. En bra bok är däremot som att äta långsamt tillagad älgfilé (som jag åt igår) eller en bolognese med mycket rödvin som har puttrat i åtminstone två timmar. Fattar ni hur jag tänker?

För någon timme sedan kände vi att det luktade brandrök i trapphuset. Själv är jag paniskt rädd för eld (för det brukar ju inte människor vara i allmänhet när de börjar föreställa sig att deras hus står i ljusan låga, men ändå) så jag började springa runt i trapphuset och sniffa. Tills slut blev vi ett helt eldletargäng bestående av andra unga människor i bostadsrättsföreningen (här på Söder hälsar vi inte så mycket på varandra så man vet inte vilka några är). Vi delade upp oss – hårdrockaren sniffade i brevlådor, hipstern kollade soprummet, vi kollade vinden och slutligen samlades vi allihop ute på gatan för att se om vi kunde se eldsflammor från något fönster. Ett fönster såg lite misstänkt ut så vi sprang uppför trapporna och ringde på hos någon tjej som blev lite chockad av mobben utanför dörren sent på kvällen som ifrågasatte hennes två värmeljus på matbordet. När vi varken fann rök eller eld gav vi liksom upp. Alla avlägsnade sig under tystnad från trapphuset, kanske mumlade någon något ohörbart. Ingen sa liksom hej då. Undrar om vi kommer att hälsa på varandra i fortsättningen (om vi nu inte brinner inne inatt på grund av för dålig eldkontroll)?