Vi satte oss och tittade på den här spanska filmen Barnhemmet ikväll. Det var ju sjukt onödigt. Barn, dockor, dörrar som slår igen, fotsteg på vinden och barnkaruseller som börjar snurra av sig själv är ungefär det äckligaste jag vet. Vi något tillfälle skrek jag verkligen rakt ut i panik. Har aldrig gillat skräck men ändå var det min idé att se filmen. Förstår inte hur jag tänkte här. Nu: ingen sömn den närmaste veckan (och om vi i framtiden någon gång får barn så vill vi inte ha en dotter med svart långt hår och krum rygg eller en säckvävsmask på huvudet).

Jag köpte mig ett sådant här hårband idag när jag var runt och sprang på stan med min syrra. Mitt är mer strassigt, kanske lyxigare om man vill vara positiv. Jag satte på det när jag kom hem och frågade min kille vad han tyckte. Jag möttes av tystnad och trodde att han inte hade hört min fråga så jag upprepade den. Jag möttes då av fortsatt tystnad. Då insåg jag att det är hans sätt att säga att något är skitfult. Tystnad=hiskeligt. Bra, då vet man det.

Jag och min syrra suktar efter acne-klänningen med stort A. Vi räknar slantar och skakar på huvudet.

Kolla vad jag gav mig själv i försenad julklapp. För att lyckas knyta ihop vampyrpåsen så att säga kunde jag inte motstå Sookie Stackhouse-bokboxen när jag hittade den på nätet. Det är på denna bokserie som tv-serien True Blood är baserad. Sju vampyrböcker to go och sedan får jag bara hålla tummarna för att vampyrberoendet går ur blodet (ha). Ibland känner jag mig så tveksam som människa. Jag vacklar liksom ständigt på den där hårfina gränsen mellan roliga popkulturintressen och rent patetiskt nörderi. Just nu hör jag hemma i det sistnämnda alternativet. (Därför kommer jag aldrig att börja titta på Star Trek).

Igår mötte vi upp ett gäng kompisar på Bröderna Olsson för att få oss en ordentlig vitlöksöverdos. Vis av en läxa jag lärde mig som ny i stan för längesedan höll jag mig undan första beställningen av Bloodshot (en shot med tomatjuice, chili, pressad vitlök, vodka och kryddor). Sedan blev det vitlökshamburgare på c:a 25 cm i diameter, vitlöksketchup och stark grön chilisås. Vi undvek vitlöksbrownien med vitlöksglass. När vi var klara (efter att modiga/dumdristiga Isa hade beställt in en shot med jägermeister, gammeldansk och Fernet) stank alla väldigt mycket vitlök och vi började beta av ställen längs vägen hem, typ Nada och lite sånt. Slutligen hamnade vi på Skånegatan och gick och tog oss någon drink och öl innan vi gick hem. Hade egentligen tänkt sticka till Debaser men den extrema kylan som uppstod där på kvällen i kombination med hur mycket vitlök man stank gjorde liksom att man hellre gick hem.

Är det väldigt politiskt inkorrekt att typ inte orka höra mer om Israel och Palestina och Hamas och stridsvagnar mer? Det är ju ett jäkla tjatter på dem. Det känns som att man som barn typ bara ryckte på axlarna och tyckte att det var ett helvetes kackel på Rapport om dem. Sedan blev man äldre och mer världpolitiskt medveten och försökte liksom skaffa sig en åsikt, sätta sig in i dealen, försöka bry sig och komma med smarta tankar när det käbblades på Rapport. Men nu – jag orkar bara inte mer – jag är tillbaka på barnstadiet! Gör vad ni vill – ni skriker, gapar, tjatar och skjuter ju ändå bara hela tiden. Slänga upp en jävla mur liksom! Spränga sig i bussar! Skjuta ner ungar från helikoptrar! Skrika att Gud ska komma och hämnas på Israel och USA! Jag orkar inte. Tror ni att Gud sysslar med Hells Angelsverksamhet? Om Gud nu skulle finnas så skulle han väl ändå inte skicka spikregn över Tel Aviv och kasta brandbomber över USA. Gah!

Den här kjolen har jag suktat efter ett par månader men jag kom inte till skott att försöka köpa den förrän på nyårsafton. Då gick jag till Granit i Skrapan men då var den såklart slut. Då ringde den trevliga expediten runt till varenda Granit i hela Stockholmsområdet tills hon hittade en kjol i rätt storlek på Sickla Köpkvarter som jag lade undan. Igår åkte jag dit och inhandlade den och nu sitter jag alltså med en kjol vars mudd slår i byglarna i min behå. Lite speciell känsla sådär.

Nu har jag just avslutat en sen lördagslunch med mina fyra tjejbästisar plus en spanjor (som alltså är vän till en av tjejerna) på vårt favorithak – det lilla italienarcaféet Arrivo med supergott kaffe och stans bästa Delizie. Nu ska jag bara mellanlanda här hemma ett ögonblick innan jag ska iväg och äta igen. Den här gången uppe på Folkungagatan. Vi skulle egentligen till fantastiska Back a yard och jag hade redan börjat yra om kokosris och jamaikanska såser när det visade sig att restaurangen var stängd ikväll. Som det ser ut nu verkar det bli vitlöksöverdos på Bröderna Olsson istället vilket fungerar bra det också. Det betyder att jag kanske får hålla mig ifrån Debaser ikväll trots att klientelet där antagligen kommer att bestå av mitt crew. Eller tugga ett tuggummi.

Okej – nu har jag sett klart alla 12 avsnitten av True Blood och sitter och småskakar i väntan på sommaren då säsong två sätter igång. Som jag nämnde i mitt förra inlägg så älskar jag detaljer och exakthet. Det är precis sådana saker som Alan Ball inte har varit rädd för att lägga in i True Bloods manus. Tänk att serien utspelar sig om ett par år då vampyrer lever bland människor in open men bemöts av rasism och misstänksamhet. I en scen sveper kameran över ett vardagsrum och förbi ett soffbord där ett skvallermagasin ligger. Rubriken på den är typ: ”Angelina adopts vampire baby”. Så klockrent. Jag vred mig av skratt i flera minuter.
Sedan finns det en scen när sheriffvampyren Alexander Skarsgård knackar på hos 1800-talsvampyren Bills gamla plantagevilla med veranda och pelare. Bill avbryter då sitt parti golf på Nintendo Wii för att gå och öppna. Hahaha, dör! Sedan har gänget bakom serien gjort en hel hemsida tillägnad syntetbloddrycken Tru Blood. Kolla in den själva här. Älskar att man måste fylla i vilket sekel man blev vampyr för att få komma in på sidan – precis som det fungerar på alla vin- och spritsidor på riktigt. Sedan får man inte missa reklamfilmerna de har gjort för Tru Blood – typ en fransk och en amerikansk med en vampyr och ett gäng människor runt en lägereld med gitarr och jag vet inte vad. American Vampire League är en lobbyorganisation i tv-serien som syns i debatter på tv-apparater i bakgrunden och tror ni inte att de har byggt en sida åt dem också. Kika på den här. Som sagt – detaljer är hela grejen.

Jag roar mig just nu med att läsa Stureplans innelista för 2008 – sammanställningen liksom. Varför jag läser detta beror på att Viktor Barth-Kron emellanåt får in så träffsäkra små iakttagelser. Jag är väldigt besatt av detaljer i skrivande, att liksom vara exakt istället för svepande och just den biten är Barth-Kron en liten stjärna på. Den här beskrivningen av Andreas Kleerup är ett ypperligt exempel: ”Med årets mest intressanta skivsläpp och en aldrig sinande ström av porträtt i allt från Filter till Okej (om just den senare verkligen finns kvar, vi är osäkra, men ni fattar) var han den förste ärkehipstern som gjorde sin grej kommersiell. Ta nu inte detta som något negativt – det är trots allt roligare att mäta framgång i royaltymiljoner än i gratis Averna på Riche. Och det senare får han nog fortfarande.”