Idag saknar jag mitt gamla hår. Jag hade väldigt långt hår fram till en dag när jag blev lite övertalad av en frisör att klippa upp det. Då blev det slitet efter en månad och jag började projektet att klippa av vartenda lager tills det blev jämnlångt. Det tog kanske fyra år och fyrtio centimeter i längd. Nu är det äntligen ganska jämnt men betydligt kortare och med en fruktansvärd hårfärg. Varför lät jag frisören klippa upp det, då för längesedan? (Den här typen av tankar är ju fruktansvärt meningslösa eftersom det liksom redan är gjort och aldrig går att förändra – men när man är sjuk har hjärnan en tendens att fokusera på allt dåligt som bara går att komma på).