Det är lite svårt att undvika tv400:s maratonvisning av tv-serien 24 när man är hemma och är sjuk. Jag har aldrig fastnat för 24 innan då jag alltid har haft lite svårt för tv-serier som ständigt slår på stortrumman – ni vet när det ska vara spännande exakt hela tiden och ingen tid ges till att stanna kvar i scener som är karaktärsutvecklande. Publikfrieri, säger jag. Tittarhit, säger resten. Men nu har jag helt enkelt fått ge upp och sitter här och plöjer avsnitt efter avsnitt. Det är såklart hemskt nervkittlande emellanåt men också en väldig uppenbar plot. I varje avsnitt lyckas jag åtminstone två gånger säga till mig själv: ”åh, nu kommer det här såklart att hända vilket leder till det här och sedan det här och då dör den och den”. Trist när det blir så uppenbart med andra ord. (Därmed inte sagt att det är en dålig serie). Jag kom fram till att 24 är den raka motsatsen till Days of Our lives. I 24 händer miljoner saker på 24 timmar och varje avsnitt är en timme och ska då utspelas i realtid. I Days of Our lives brukar det ta sju säsonger för någon att svara på repliken: ”Hello”. Förstår ni hur jag tänker?