Jag hade egentligen inte tänkt skriva något om det stora bråket mellan Linda Skugge och Ebba von Sydow eftersom i princip alla andra har gjort det de senaste dagarna och dessutom gjort det bra, men jag kör ändå.

För ett par år sedan, när Linda Skugge hade gått från arg Expressen Fredag-krönikör till gnällig mamma, kunde jag bli oerhört provocerad av vissa av hennes uttalanden. Var det inte hysteriska bacillsskräcksutspel så handlade det om fascistisk syn på sjukskrivna.

Men nu: jag bara rycker lite på axlarna. Linda Skugges utspel berör mig inte ett dugg längre. Det känns som hon skriker så högt och är så kategorisk dygnet runt så ljudet av hennes vrål har liksom blivit en helt vanlig del av vardagen. Som trafikbuller. Eller det där ljusa tjutandet från ventilationstrumman.

Trots att jag snart är 31 år gammal, barnlös, bor i Stockholms innerstad, är med i Facebook, då och då hänger på Stureplan och ofta drar på mig klassiska stressymtom (det vill säga den typen hon vill ”sätta dit”) så orkar jag inte ens bli upprörd. För vet ni – jag är fullständigt övertygad om att Linda Skugge egentligen inte heller bryr sig särskilt mycket. Hon vet bara precis vilka knappar hon ska trycka på när hon känner att hon behöver lite medial uppmärksamhet. Och nu var det tyvärr (den faktiskt vettiga förebilden) Ebba von Sydow som var den där knappen.