Från att ha stört ihjäl mig på det här programmet Semestersvenskar så råkade jag under kvällens middag hamna framför Charterhjältar – ett ack så likartat program. Inte nog med att turisterna är helt dumma i huvudet – reseledarna är minst lika bortkomna.

Vilket charterföretag väljer exempelvis att anställa reseledare med placering på Gran Canaria som inte överhuvudtaget kan tala ett ord spanska? Well, uppenbarligen företaget bakom Charterhjältar. Sedan har jag så lite för människor som uttalar sangria som ”sangraja” på bonnigaste skånskan och väljer Tacopizza till lunch när de åker till Spanien.

Det allra sista jag vill tillägga i charterdebatten är det löjliga beteendet som en del svenskar alltid anammar när det åker så kallat utomlands: att alltid dricka alkohol till lunch, hela eftermiddagen och självklart hela kvällen i tron om att de tar seden dit de kommer. FYI: Det finns inga spanjorer som är packade på eftermiddagen mitt i veckan om de inte är alkoholister. Precis som i Sverige med andra ord.

De flesta tidningar i typ hela världen verkar ha Suri Cruise som favoritkändisbebis. Min favorit har sedan födseln (alltså ungens födsel) varit Shiloh Jolie-Pitt. Hon är så sjukt söt och springer aldrig runt i löjliga designerklänningar och slejfskor – här är det normala lekvänliga barnkläder som gäller. (Jag är inte helt säker på hur sjukt det är att ha en favoritkändisunge, men ändå).

Bild: justjared.buzznet.com

Idag har det liksom varit för kallt ute för att kunna forma en enda kreativ tanke. Därav bloggtystnad. Så här reagerar min kropp på alla temperaturer under nollstrecket: händerna spricker upp, armbågarna spricker upp så de börjar blöda, ansiktet får stora torra partier som inte går bort hur mycket man än smörjer, lederna gör ont och hårbottnen har fått eksem och stora röda fläckar. Slutsats: jag måste skaffa mig någon slags time share-lägenhet/bungalow i exempelvis Afrika.

Jag råkade fastna i Magdalena Ribbings vett och etikettspalt på dn.se. Den är alltid lika rolig att läsa och om möjligt ännu mer underhållande nu när den har gjorts om till en blogg med massor av kommentarer från upprörda läsare.

Jag blir alldeles matt när jag ser hur mycket människor orkar engagera sig i petitessfrågor. Och gemensamt för alla är att de vill påvisa hur rätt deras eget beteende är. Och det är väl just där de faller när det gäller vett och etikett eftersom det egentligen bara handlar om att hitta ett sätt att vara trevlig på. Men kommentarerna osar av självrättfärdigande uppblandat med fanatisk jantelag. Otroligt roande och irriterande på en och samma gång.

Ett exempel: huruvida det är god ton att skicka julkort med foto på sin familj eller sina barn lockar 73 kommentarer. Herregud. Vad är det att tjafsa om? Det är väl jättegulligt och kul att få julkort på någons lilla barn eller roliga, kreativa julkort på hela familjen. Hur kan man irritera sig så till den milda grad på det? Man börjar ju undra hur det egentligen står till med människor.

Just det – jag glömde nog säga att jag har magkatarr också som grädde på moset till rygg- och nackvärken (för jag utgår ifrån att ni är oändligt intresserade av min uppenbarligen 80-åriga kropp). Jag gjorde misstaget att äta en lunchlåda där innehållet var kryddat med ungefär en halv deciliter sambal oelek (jag vet, för det var jag som lagade maten). Det kan jag säga, var inte uppskattat av denna mage. Nu: framstupa sidoläge med datorn på golvet framför mig = effektivitet och smärtlindring i ett.

Jag har blivit lite besatt av mtv-serien The Hills och har då självklart gått rakt på spin-off:en The City som jag nog tycker är bättre med tanke på att den utspelar sig i New York och den trevligaste tjejen i The Hills – Whitney Port – är huvudpersonen. Det som jag dock tycker är jättekonstigt är att Whitneys heta kille – musikern Jay Lyon från Australien som har ett förflutet med modellen Miranda Kerr som nu är ihop med Orlando Bloom (japp, jag kan min kändisläxa) egentligen heter Brent Tuhtan och är modell. Varför bytte han namn? Jag försöker googla fram ett vettigt svar men hittar inget. Värsta bedragaren.

När jag var sisådär 12 eller 13 år gammal råkade jag se en amerikansk tv-film på svensk tv som hette The Wave. Den handlade i korthet om en high school-klass som läste om Nazityskland och Förintelsen och eleverna ifrågasatte hur det egentligen hade gått till. Läraren valde då att göra ett slags experiment som gick ut på att i små steg ta på sig rollen som ”diktator” och skapa en fascistisk rörelse som kallades ”Vågen” av klassen. Detta lyckades lite väl bra och det hela eskalerar och är mycket tankeväckande när man är i den åldern jag var i när jag såg den. Det ”coola” med The Wave är att det faktiskt bygger på en verklig händelse från en amerikansk skola i slutet på 1960-talet.

När jag läste att det hade gjorts en tysk remake av den här gamla tv-filmen fick jag lust att se om originalet (från 1981) innan jag såg den tyska – Die Welle. Självklart tyckte jag inte att filmen var lika häftig som när jag såg den för tolv år sedan men andemeningen var väl ändå någonstans fortfarande viktig.

Ikväll har jag sett den tyska filmen Die Welle som gick upp på bio i slutet av 2008. Den var ganska välgjord men drog väl på gasen lite väl mycket framåt slutet. Fortfarande tror jag dock att både den nya tyska filmen och den gamla amerikanska kan fungera rätt bra som underlag till diskussioner både i klassrum och hemma med – säg mellan- och högstadiekids.

För er som är sugna på att se originalfilmen The Wave så finns den upplagd på Youtube i två delar (filmen är inte längre än kanske 45 minuter lång). Klicka bara på länkarna nedan så kommer ni dit.
Del 1 av The Wave
Del 2 av The Wave

Idag hade jag fortfarande så ont i rygg och nacke så jag fick bege mig till Cityakuten vid Hötorget för att försöka få lite smärtlindring. Där var det en och en halv timmes väntetid så jag strövade omkring lite i kvarteren. Tog mig en liten tallrik nudelwok. Satt alldeles själv på ett skabbigt litet hak och tuggade i mig kycklingbitar och läste en tidning i matos. Sedan kikade jag på Weekdays rea. 75%. Hittade en kofta som såg lite södermalmig ut sådär och eftersom jag bor på just Södermalm så provade jag den. Jag fick simmaraxlar i den. Sådär bred och oproportionelig. Fult helt enkelt. Då spelar det ingen roll om den kostar en spottsyver. Sedan fick jag träffa en doktor. Jag förklarade. Han sa: ”men stackars lilla vän”. Snällt tyckte jag. Jag bad om smärtstillande. Han tyckte att det vore bättre om han bara skrev ut Stesolid. Jag bara: ”är inte det lugnande?”. Snälla doktorn bara: ”Jo, då släpper muskelspänningarna”. Jag röstade för smärtstillande och vann omröstningen. Inget lugnande för mig med andra ord. Sedan åkte jag till Söder i rusningsfull tunnelbana och handlade vindruvor på vägen hem.

Jag brukar ha hemskt svårt att somna på kvällarna. När man ligger där i mörkret och liksom räknar hur många timmar man har på sig att sova innan klockan ringer så skapas inte direkt en rogivande miljö. Ofta drar jag då till med min favorittanke (för att slippa hamna i loopen av oro): Jag har just vunnit en Lottovinst på 150 miljoner kronor (eller någonstans där). Sedan funderar jag ut alla grejer jag vill göra med de där pengarna. Detta ger en tillfredställande känsla och så småningom somnar man. Jag läste till och med Lottovinsttanken som ett tips för folk med insomnia i någon självhjälpsbok. De här tre grejerna brukar jag återkomma till i mina Lottovinsttankar (förutom det självklara med att plocka ut csn-lånet i kontanter, lägga i en kappsäck, åka till Stadion, gå in på csn och vända upp och ner på väskan och bara fräsa: ”här har ni och håll käft i fortsättningen”):

• Fastighetsinvesteringar. En fyra i Stockholm (jag vet exakt hur den ska se ut), ett hus i vår spanska by, en lägenhet (med två sovrum) i Paris (4:e arrondissementet), en liten lägenhet i New York och sedan några hus som jag inte använder utan bara fungerar som investeringar.
• Resor. Har planerat en tvåveckors strandsemester på Mauritius (tänk bungalow på stranden, egen betjänt (*löve*), grillad fisk, solbädd och många böcker). Sedan New York för coola restauranger och shopping. Därefter L.A, bo på Chateau Marmont, kändisspana och låtsas att man är med i The Hills (*skoja*). Sedan åka till sin lägenhet i Paris och bo där ett par månader och skriva på sin bok exempelvis.
• Ordna helt sjuka fester för ens vänner. Typ ”ta med dig passet”-fester.

Vad skulle du gjort med en sådan vinst? (Och hoppa över det självklara men tråkiga ”betala tillbaka skulder” eller ”ge till släkten”)

Den här helgen har jag ägnat åt mycket besvärlig ryggvärk och spänningshuvudvärk. Igår låg jag däckad under kanske fem timmar under dagen. Idag har jag mest suttit i svår smärta fram tills jag strax efter middagen vid sju gick och lade mig på sängen och vaknade nu. Det är verkligen sömn vid den tiden på dygnet som gör underverk för en redan rubbad dygnsrytm. Vad ska jag göra nu? Somna vid tre? Damn you, spänningshuvudvärk!