I vårt hushåll är det oftast jag som hittar på middag, går och handlar och lagar. Mest eftersom jag tycker att det är ganska kul. Men ibland kommer inte ens jag på någon middag och brukar då fråga min kille vad han är sugen på. Tio av tio gånger säger han då Biff Stroganoff. Jag tycker personligen att det är en ganska trist måltid – inte äcklig – men bara lite småtråkig vardagsmat. Men idag har jag ingen form av inspiration och jag ställde frågan med det självklara svaret till min kille och nu är det jag som helt enkelt går och handlar kött, matlagningsgrädde och kanske en purjolök. Biff Stroganoff it is.

Min syrra har så fin frisyr ikväll. Nu ska folk ut på dåligheter medan jag ska hem och äta något.

Jag brukar dra ner på bloggandet på lördagar eftersom både jag och ni brukar ha andra saker för oss än att sitta vid datorn. Idag har jag inte gjort så mycket annat än att försöka kurera mycket svår spänningshuvudvärk och även krupit ner i ett hål (vi har en avancerat byggd ”scen” i sovrummet mellan fönster och säng med en lucka) för att koppla i el till sovrummet. Mitt ass fastnade nästan och det var nära ögat att min kille fick svälta mig ur hålet. *hade tur*

Ni som ändå vill hänga med i mitt kolossalt intressanta liv kan göra det i lite mer kortfattad version på Twitter. Klicka här så kommer ni dit.

Man bara: ”Eh”, när man läser det här.

Jag såg nyss filmen Equilibrium (eller Cubic som den av någon anledning heter på svenska). Den var ju.. sådär. Det var liksom 1984 fast med maskingevär och kung fu. Nog för att Christian Bale alltid är perfekt som nazist och allt som påminner om det men man skulle kunna säga att de pajade den ultimata dystopin 1984 med sina löjliga tvångsinjektioner (som gjorde så att människornas känslor försvann). Det töntigaste med filmen var:

1. Att känslodödartvångmedicinen hette Prozium (hej, löjlig flirt med Prozac)
2. Att alla soldater gick klädda i svarta motorcykelhjälmar med svart visir, Matrixrockar (eller SS-rockar för all del) matchat med svarta Buffaloskor (!)

(Fast den var lite spännande och bra också). (Och nu förstår ni varför jag exempelvis inte arbetar som filmrecensent).

Jag är ingen tatueringstjej. I kortare perioder av mitt liv har jag halvhjärtat funderat på tatuering men eftersom jag är en sådan som antingen går all in eller skiter i det så hade det i så fall slutat med en sådan här tatuering. Och det känns liksom kul en utekväll med rätt outfit och supertrist de gånger man klär upp sig till smokingmiddag eller liknande. I vilket fall som helst – nu är jag 30 och kommer aldrig att göra någon liten jäkla ros på skinkan eller vad nu folk brukar göra. Det jag nu skulle komma till var att den kanske fulaste tatueringen jag vet är Nicole Richies änglavingar. Inte nog med att det är så löjligt tjejklyschigt att liksom vara lite ”gullig” och sätta vingar på skulderbladen så är också en rätt ful tatuering rent färgmässigt och storleksmässigt.

Kolla på den här artikeln där Stureplan.se jämför gamla bilder på kända syskonpar med nya. Har inte systrarna Fahrman överdrivit sin nedbantning lite? Och herregud vad bröderna Schulman såg Svensson-bonniga ut. (Älskar sådana här bildreportage).

Lite sorglig grej jag sysselsätter mig med nu: plöjer igenom lostpedia för att gå till botten med olika teorier om tv-programmet Lost.

Min syrra Mia har alltid haft en väldigt speciell musiksmak. Hon hänger liksom med i indesörjan och gillar lite elektro. Utöver denna kanske mer creddiga musiksmak har hon också en tendens till att älska musikaler, en och annan pampig körsång och en del psalmer (!). Förr om åren brände hon miljarder egna skivor och när man ibland lånade någon så kunde exempelvis Hosianna dyka upp mellan The Smiths och Blur-spåren. Ni kan inte ana den mobbning hon har blivit utsatt av från mig och vår andra systers sida.

Igår frågade jag om hennes Spotify-playlist till lördagens födelsedagsfest var färdig. Hon svarade: ”Ja, den är klar. Det blev hela Dirty Dancing-soundtracket och sedan mest psalmer”. Det sjuka med det här svaret var att jag tog henne på allvar. Jag föreställde mig liksom en hel fest med folk, vin och kyrkliga sånger. Typ oblat istället för chips i skålarna.

Morgondagens fest?

Nu har jag just avslutat en fredagsfika med min gamla bästis Paula. Hon har varit i Mexiko de senaste månaderna. Man skulle kunna kalla henne en något excentrisk globetrotter. Hon brukar komma till Stockholm med en drös sjuka historier från någon gudsförgäten plats på jorden. Idag skrattade vi åt folk som är lika bitchiga som när de var 15 när de är över 30. Det är alltid kul med folk som missat det där med personlig utveckling.

Annars blir det nog en ganska ensam eftermiddag och kväll för min del. Vanligtvis brukar jag och Niklas (min kille) laga extragod middag och öppna dyrviner på fredagkvällar och sedan kolla på veckans amerikanska tv-serier. Ikväll ska han dock på någon slags skräckfilmsbio. Vänligt nog frågade han om jag ville följa med. Det ville jag ej. Men jag kan tycka att det är underskattat med ensamfredagkväll. Jag ska laga kyckling eller scampi (något som Niklas hatar), hälla upp ett glas vin och lyssna på lite musik.