Jag avskyr att köra bil i rusningstrafik! (Känner mig som Linda Skugge som alltid bloggar från bilen). Nu: mot Essingeleden.

Jag sitter här och slötittar på Victoria Silvstedt – My Perfect Life. Jag har aldrig förstått mig på den där kvinnan. Allt hon gör och säger verkar så urbota efterblivet och sedan ska det alltid snackas om att hon egentligen är så smart – att hennes image bara är iskallt kalkylerad och bakom den läppglansplutiga anknäbben och det platinablonda håret döljer sig en superskärpt affärskvinna. Ursäkta mig, men jag köper inte det. Jag tror att hon är precis lika borta som hon verkar men råkar ha turen att ha ett bra crew omkring sig som styr upp gig som generar bra med pengar och sedan förvaltar dessa väl. Något sånt.

Jag var just och handlade lite på Ica och såg då en liten, liten tant som tog väldigt lång tid på sig i ostdisken. Hon tog upp en ost i taget och lade sedan tillbaka dem mycket långsamt. När jag gick förbi henne såg jag att hon hade ett förstoringsglas med sig som hon höll över varje ostetikett för att liksom finna den mest prisvärda osten. Gulligt och lite sorgligt på en och samma gång.

Just nu mår jag lite illa av Chris Browns misshandel av sin flickvän Rihanna. Enligt uppgift började paret bråka i en bil och ett vittne ringde larmtjänsten efter att ha hört en kvinna skrika upprepade gånger. När polisen kom fann de Rihanna med sprucken läpp, bruten näsa, bitmärken på arm och fingrar och uppsvullen panna. Tydligen tog polisen foton för framtida bevisning. Det som oroar mig i hela den här cirkusen är att Rihanna inte ville följa med till sjukhuset direkt (hon åkte dock dit senare) och att hon enligt uppgift inte ännu har gjort någon formell anmälan. (Dock har polisen nog bevis för att kunna göra en egen anmälan mot Chris Brown). Det jag är hemskt rädd för är att Rihanna går tillbaka till Brown efter denna incident. Då är det liksom bara en tidsfråga tills det går riktigt illa.

Bild från mtv.com

Jag satt här och bläddrade i en fransk kokbok för att få lite middagsinspiration. Då hittade jag det här receptet på en dragonsås. Av någon anledning kändes balansen lite ojämn här. Kanske lite för lite vin i jämförelse med buljongen. Tror inte vi har någon gryta som räcker till liksom. Om jag hade varit alltför okoncentrerad kanske jag hade slutat som den där kvinnan som rev tjugo muskotnötter i sin äppelkaka utan att ifrågasätta receptet först.

Jag sitter här och kollar på nyaste säsongen av 24 och hör plöstligt att min kille börjar hyssja åt mig. Tydligen gallskriker jag oavbrutet och tjuter fula ord så fort det kommer en väldigt spännande scen. Själv trodde jag att jag satt knäpptyst. Här kan man snacka om att leva sig in i tv:n. (Och hoppas på att man inte går ut och blir en sådan där ungdomsligist som slåss på stan på grund av våldsam tv, lagom till 31-årsdagen).

Så har man haft sin familj på besök i helgen, fått fina små presenter i fredags, ätit middag hos syrran på Telefonplan med alla syskon, mamma och pappa. Man fick rosmarin- och citronmarinerad fläskfilé, mandelpotatis och två olika sorters tårtor. Sedan åkte man tunnelbanan hem och sa godnatt till mamma och pappa och hoppades att de skulle hitta till sitt hotell. Sedan hostade man mycket under lördagen och snöt sin näsa och mötte sedan upp sina föräldrar på Söder och promenerade i dimman över Vita bergen och runt Malmgårdsgatan och tittade på gamla hus. Man talade om förra sekelskiftet och fattigdom och den framväxande arbetarklassen. Sedan köpte ens mamma två par tajts till en när hon såg att hennes dotter hade hål på sina. Sedan möttes hela familjen upp på skumpa och japanmix hemma hos en och travade därefter i samlad tropp till ett steakhouse. Efter kött i många olika former och några glas rött blev man bjuden på Jägermeister av ägarna. Ingen tyckte om det men alla utom en själv var artiga nog att svälja ner den. Idag bar man lite platt-tv och åt en cheeseburgare och kramade sina föräldrar hejdå innan de åkte mot Skåne. Man kan säga att det har varit en fin helg.

Min syrra ser väldigt knäckt ut efter Jägermeistershotten

Jag brukar inte läsa så många modebloggar men en sak stör mig väldigt mycket. Varför ska alla modebloggare kalla t-shirt för tee? Så amerikaniserat på något sätt. Ungefär som folk som säger globalisation istället för globalisering. Eller inte riktigt men ungefär.

Har just käkat middag med min familj. Mina föräldrar kom till Stockholm tidigare idag och checkade in på sitt hotell. Min syrra Mia väntade i lobbyn med en kaffe under tiden Mamma och Pappa gick upp med sina grejer. I lobbyn pågick tydligen inspelningen av Linda Rosings sista avsnitt (ni vet det där när hon ska hitta någon man). Enligt uppgift lyckades inte Linda Rosing säga någonting alls utan regi. Hennes frisör Bobby bar tydligen finkostym och sedvanligt läppglans och ”gick in i bild” av misstag när han sprayade Lindas hår lika hårt som att han skulle vilja ta livet av henne. Mia är nu en av de få som vet vem som blir ”Den rätte för Rosing”. Ni anar inte hur stolt en storasyster kan vara över sin lillasyster.

Problemet med att både blogga, mikroblogga och nanoblogga är den kreativitetspress man lätt lägger på sina inlägg. Först ska man skriva något smart i sin vanliga blogg. Sedan ska man på 140 tecken komma på en cool mening på Twitter. Därefter ska man knäcka med ett roligt ord på Nanobloggen. Efter att ha kikat runt lite på andra som liksom jag sysslar med alltihop så ser jag att folk återanvänder ideerna: Twitterinlägget blir en kort version av blogginläggget och så vidare. Om ni vill kan ni följa mig både på Twitter och Nanoblogg.se genom att klicka på länkarna nedan.

Malin på Nanoblogg.se: http://nanoblogg.se/modesty
Malin på Twitter: https://twitter.com/millencolin