Om ni vill se mig i lite rörlig form så kan ni titta på den här filmsnutten där jag dyker upp på 1.34 (väldigt snabbt) i tofs och lila klänning. Kanske syns jag lite senare – har inte hunnit kolla på hela ännu. Filmen är från i fredags

Vi sitter här och äter jättesmå vindruvor. Även de allra största var yttepytte. Till slut började jag samla de allra minsta vindruvorna och slutligen fick jag ihop en hel vindruvefamilj: Mamma, Pappa, tre småbarn, en tonåring och slutligen en grön bebis. Kolla fotot på min hand så ser ni att druvorna är små (eller att jag har händer som dasslock). (Min kille klarade inte av att äta de som var bebissmå – det kändes tydligen som mord av något oklart slag).

Det är lite svårt att undvika tv400:s maratonvisning av tv-serien 24 när man är hemma och är sjuk. Jag har aldrig fastnat för 24 innan då jag alltid har haft lite svårt för tv-serier som ständigt slår på stortrumman – ni vet när det ska vara spännande exakt hela tiden och ingen tid ges till att stanna kvar i scener som är karaktärsutvecklande. Publikfrieri, säger jag. Tittarhit, säger resten. Men nu har jag helt enkelt fått ge upp och sitter här och plöjer avsnitt efter avsnitt. Det är såklart hemskt nervkittlande emellanåt men också en väldig uppenbar plot. I varje avsnitt lyckas jag åtminstone två gånger säga till mig själv: ”åh, nu kommer det här såklart att hända vilket leder till det här och sedan det här och då dör den och den”. Trist när det blir så uppenbart med andra ord. (Därmed inte sagt att det är en dålig serie). Jag kom fram till att 24 är den raka motsatsen till Days of Our lives. I 24 händer miljoner saker på 24 timmar och varje avsnitt är en timme och ska då utspelas i realtid. I Days of Our lives brukar det ta sju säsonger för någon att svara på repliken: ”Hello”. Förstår ni hur jag tänker?

Jag kan ibland tycka att det blir trist med billiga skämt på andras bekostnad men när jag såg klippet nedan trodde jag att jag drömde. Typ en mardröm. Jag skrev ju om det här programmet Semestersvenskar efter att ha kollat på första avsnittet och var då djupt chockad över att det verkligen finns så ovärldsvana och bortkomna människor i vårt land. Det här klippet gjorde ju inte saken bättre. Självklart kan inte alla veta allt när man hamnar i främmande situationer (dock vet nog de flesta att ett dubbelrum innebär ETT rum med TVÅ sängplatser) men jag brukar ofta lyssna, känna in och försöka förstå den situation jag hamnat i. Jag lovar att jag aldrig rycker tag i någon ansvarig och börjar klaga på saker jag inte har någon aning om och försöker få min okunskap att verka okej. Ödmjukhet kan vara en bra egenskap om man är puckad.

Jag är en sådan person som alltid måste ställa väckarklockan oavsett hur sent jag ska stiga upp. Ska jag vara någonstans klockan 10 – ställa klocka, lunch med någon klockan 12 – ställa klocka, fika med någon klockan 14 – ställa klocka. Jag kan med andra ord sova precis hur länge som helst. De senaste två nätterna har jag haft en taktik som gått ut på att jag vill försöka sova bort min sjukdom. Jag har helt enkelt struntat i klockan. Båda nätterna sov jag drygt 12 timmar och vaknade sedan fullkomligt utvilad av mig själv. För första gången sedan… ja, antagligen någonsin. Alltså: jag behöver 12 timmars sömn per natt för att fungera som en vanlig människa (och inte zombie som jag vanligtvis går runt som). Det är ju inte möjligt. Jag måste börja lägga mig vid sjutiden på kvällarna så jag hinner läsa ett kapitel innan jag somnar. Jag kommer aldrig att ha en mysig kväll i soffan eller en utekväll för den delen om jag ska hinna leva upp till mina 12 timmar/natt. Halva mitt liv kommer att handla om sömn. Är detta normalt?

Eftersom jag är sjuk och endast sysselsätter mig med att sova, läsa Sookie Stackhouse-böcker och snyta mig så behöver jag några bra filmtips. Jag orkar inte se något väldigt pretentiöst. Jag är heller inte jätteförtjust i actionfilmer eller alltför banala chick flicks. Gillar kostymfilmer och smarta filmer. Är ni med? Sätt igång med filmtips i kommentarerna, mina vänner!

Ikväll tror jag att det blir sjuttiotalsmiddag hemma hos oss. Saken är den att jag orkar varken handla någon mat eller laga något avancerat på grund av sjukma. Därför tänkte jag göra varma mackor. Jag ska knapersteka små baconbitar tillsammans med en burk konserverade champinjoner (får ni sjuttiotalsvibbar nu?) och en vitlöksklyfta. Sedan ska jag slänga på några skivor tomat och toppa med ostskivor och därefter gratinera i ugnen. Det är egentligen bara ananasringen som fattas och eventuellt lite currypulver för att hamna i 1973.

Idag saknar jag mitt gamla hår. Jag hade väldigt långt hår fram till en dag när jag blev lite övertalad av en frisör att klippa upp det. Då blev det slitet efter en månad och jag började projektet att klippa av vartenda lager tills det blev jämnlångt. Det tog kanske fyra år och fyrtio centimeter i längd. Nu är det äntligen ganska jämnt men betydligt kortare och med en fruktansvärd hårfärg. Varför lät jag frisören klippa upp det, då för längesedan? (Den här typen av tankar är ju fruktansvärt meningslösa eftersom det liksom redan är gjort och aldrig går att förändra – men när man är sjuk har hjärnan en tendens att fokusera på allt dåligt som bara går att komma på).

Nu har jag besökt doktorn och fått mig lite hostmedicin och kortisonnässpray. Helt plötsligt skulle jag släpas in på ett annat rum och fingrar skulle stickas sönder, långa tops skulle köras ner i halsen och jag vet inte vad. Eftersom jag redan hade fått tre svimmningattacker innan under dagen tyckte sköterskan att det var bäst om jag lade mig på britsen. Jag har så lågt blodtryck så jag vet inte hur många gånger jag har halvlegat avsvimmad i en tandläkarstol eller i en gynekologstol medan den som undersökt mig får skvätta en mugg vatten över mitt ansikte för att hinna med nästa patient. Den här gången gick det okej med hjälp av överdriven andning och positiva tankar. Nu: dö en smula i soffan med en bok.

Igår fick jag ett mail av min syrra Anna med en länk till den här sidan. Det är en sida som kan räkna ut vem du tänker på genom att ställa någa frågor. Skrämmande ofta har den helt rätt – och ofta är det på helt absurda grunder den ändå lyckas gissa rätt. Ett par gånger har jag vunnit mot sidan men då var den så sjukt nära rätt svar ändå. Exempelvis hade den lite problem med Jean Paul Sartre. (Den är lätt beroendeframkallande så jag vill höja ett varningens finger). Testa själva!