Häromdagen fick jag en inbjudan till återföreningsträff med högstadiet. Den första återföreningsinbjudan jag någonsin har erhållit. Jag ställer mig väldigt skeptiskt till den här typen av jippon.

På högstadiet gick jag i en förortsskola eftersom den låg närmast min by där jag växte upp. Människorna där var i bästa fall helt dumma i huvudet. Man kan sammanfatta det hela som att vi tillhörde skilda världar och inte fungerade särskilt bra ihop (läs: skolan hatade mig för att jag vägrade klä mig i bomberjacka, lyssna på Ultima Thule och boffa bensin från MT5:orna). Dagen efter jag gick ut nian avslutade jag således all kontakt med dessa människor. Jag har aldrig sett till dem efter det.

Anledningen varför man väljer att gå på återföreningsträffar är enligt mig två saker. Antingen vill man träffa folk som man faktiskt gillade en gång men som man av olika anledningar har förlorat kontakten med. Eller så vill man dyka upp och liksom sätta misslyckade människor på plats genom att visa hur framgångsrik man är idag. Om man tillhör den sista kategorin bör man i min mening hellre söka hjälp hos psykiatrin än att gå på återföreningsträffar.

Eftersom jag avskydde alla på mitt högstadium och vice versa så är jag ju fullkomligt ointresserad av att sitta och kolla på foton på allas ungar och höra det senaste skvallret från förorten. Jag är precis lika ointresserad av att gå dit och liksom visa upp mig med näsan i vädret och tro att någon slags maktbalans ska uppstå femton år senare.

Med andra ord: jag kommer inte att dyka upp på återföreningen med högstadiet, lika lite som jag godkänner Facebooks-förfrågningar om plötslig vänskap med dessa människor. Jag lämnade det där den sjunde juni 1994 and I’m not going back.