Så här på internationella kvinnodagen måste jag bara göra ett litet utspel. Det hela började nämligen med att tv4:as morgonsoffa stod på och Tilde De Paula fick frågan om huruvida hon kallar sig feminist eller ej. Hennes svar: nej, jag kallar mig HUMANIST”. Och där satte mitt utspel igång.

Jag fullkomligt avskyr människor som vill se ett jämställt samhälle, lika villkor oavsett kön och så vidare och sedan kallar detta humanism. Humanism är är något annat vilket ni gärna får läsa in er på om ni är intresserade – men feminism handlar enbart om jämställdhet mellan könen.

Varför känns det som att det finns så många kvinnor som egentligen tycker att de förtjänar samma lön för samma jobb trots att de är kvinnor, som tycker att kvinnoförtryck är förkastligt och gärna skulle vilja deltaga i en mer jämställd värld men sedan VÄGRAR kalla sig feminister? Jag tror att det finns massor av kvinnor som på allvar är så dumma så de tror att feminism är detsamma som ett femtiotal personer som inte rakar sina ben, klipper håret kort och hatar män.

Jag tror att det finns en massa tjejer som egentligen vill ha jämställdhet som inte vågar kalla sig feminist inför killar eftersom de då riskerar att uppfattas som osexiga eller okvinnliga. Och där har vi ju det ultimata exemplet på kvinnoförtryck (en kille som använder osexighetskortet för att förminska tjejens jämställdhetssyn).

De flesta av oss feminister (själv brukar jag kalla mig radikalfeminist – men prefixet är ju ganska ointressant i en mer allmän diskussion) ser ut som alla andra. Vi är inte skrämmande aggressiva tjejer som hatar korta kjolar och mascara. Däremot är vi sjukt medvetna om strukturer som vårt samhälle vilar på och försöker på många plan förändra eller åtminstone medvetengöra problematiken. För mig kommer den här kampen aldrig att ta slut. Anledningen till varför jag fortsätter är för att nästa generation kanske får det lite lättare. Och då var det värt allt.