Under sen eftermiddag och tidig kväll har jag passat min kompis ettåriga son tillsammans med en annan kompis. Vi var liksom tvungna att vara två vuxna på ett barn för att vi båda är lite skärrade kring hantering av dessa små. Eftersom jag kom en halvtimme tidigare uppstod det någon slags prägling på ettåringen så han uppförde sig lite som en apunge resten av timmarna – liksom klistrade fast sig vid mig. Vi tog ut honom och gungade efter fint teamwork med overall och så vidare (typ: ”håll fast ungen så sätter jag på skorna”). Sedan ställde vi honom på en stol vid vasken i köket så fick han diska en timme medan vi drack te och pratade om livet. Då kände jag mig som Tabita i Mia & Klara. Barn alltså – så söta och roliga när de skrattar. Och så icke-redo jag är för denna utmaning.