Idag irriterar jag mig djupt på Den Stora Kränktheten som var och varannan människa ska hänvisa till nuförtiden. Att gemene man (och kvinna) har blivit oerhört lättkränkt har ju diskuterats i otaliga sammanhang det senaste året. Jag undrar vad det är för fel på folk. Hur orkar dem lägga sin energi på att ständigt ta illa upp, att liksom leta efter småsaker att haka upp sig på för att få lov att känna sig kränkt?

Om en artikel om fetma publiceras så ska helt plötsligt en massa överviktiga personer bli kränkta. Eller om man läser ett blogginlägg som man inte håller med om så drar man genast fram kränktkortet ur byxfickan. Dessa lättkränkta människor verkar tro att allt handlar om dem. Att jorden snurrar runt dem som hela tiden misstolkar andras åsikter som personliga påhopp. Att om den sista kakan på arbetsplatsens fikarast blev uppäten innan de hann dit så är det vuxenmobbning.

Inflation har det ju gått i mobbning också. Nu hör man ungar som tror sig vara mobbade för att någon annan unge i klassen sa att de hade ful tröja en dag. Eller för att inte hela klassen blev bjudna på någon unges kalas. Mobbning är väl ändå en viss systematisk, upprepande terror som många barn upplever. Inte ska lättkränkta ungar komma och ta patent på mobbning när det finns barn som är utsatta på riktigt. Då urholkas ordet och risken finns att barn som blir mobbade på riktigt inte tas på allvar.

Men lättkränkta föräldrar uppmuntrar och skolar lättkränkta barn. Och om en generation består hela Sverige av folk som polisanmäler Vägverket när trafikljuset slår över till rött.