Om ett tag ska jag och min kille på spinning. Så sjukt tråkigt, men vad gör man inte? Min kille ringde just och frågade om jag behövde låna några träningskläder av honom. Han är ju cyklist och har således en hel garderob full av tröjor ”som andas”, byxor med insydd blöja och den där biten. Jag tackade nej och sa att jag tänkte ta en vanlig t-shirt. För jag kan liksom inte komma mig för att sätta på mig proffsiga träningskläder när jag är urdålig. Om jag joggar så gör jag det i joggingbyxor. Då tänker inte folk på en. Och om de gör det så tänker de kanske att ”den där tjejen var ju hurtig och duktig”. Men om jag sätter på mig en high tech löparmundering och joggar samma trötta lunk så blir jag ju ett objekt för hån. Det ser ju så sorgligt ut med människor som liksom köper på sig hela utrustningen till en sport innan de ens har provat den. Med andra ord: om jag skulle dyka upp på spinningen i min killes cykelkläder så skulle jag känna mig som Ole i Sällskapsresan – Snowroller. Ni vet – han som har inbyggd radio i stavarna och vibrationsdämare på skidorna fast han åker sämre än en 90-årig reumatiker.