Just nu rullar ännu en repris av Sex and the City. Och jag inser hur mycket livsvisdom jag av någon outgrundlig anledning har skaffat mig sedan serien gick för första gången – då när nittiotalet slog över till nytt millenium. När man beställde Cosmopolitans på hippa Stockholmsklubbar och alla letade efter sin egen Mr. Big.

När jag ser på repriserna idag så är det ofattbart hur jag någonsin kunde känna någon gemenskap med dessa känslomässigt neurotiska kvinnor. De uppför sig exakt som tjejer gör i viss desperation när de är runt 20 år gamla. Och det var precis vad jag var när jag såg serien först. Men saken är ju att dessa kvinnor ska vara i trettioårsåldern i serien. Alltså – äldre än vad jag är nu. Och att överhuvudtaget resonera som dem är ju fullkomligt absurt där jag står idag.

Hela serien går ju ut på att aldrig tala klarspråk med killen de är intresserade av, vilket självklart är dödsdömt redan från början. Sedan tillkommer en emellanåt ohälsosam syn på vänskap. De blir ovänner av de mest löjliga anledningar – de uppför sig som jag gjorde på högstadiet – nej förlåt, mellanstadiet med mina vänner.

Visst är det konstigt att en tv-serie som på något sätt blev ett fenomen för ungefär 10 år sedan idag känns fullkomligt passé. Antingen är det jag som har vuxit upp och bara helt enkelt blev lite mognare. Eller så har det här decenniet förändrat synen på singelliv och relationer (med hjälp av Sex and the City?) så folk inte längre resonerar på samma sätt. Eller så är det bara så att man har sett igeom den styltiga amerikanska synen på ”jakten på den rätte” och ”dejting” och allt det där. (Fast att drömmen om New York cementerades för oss tjejer i trettioårsåldern går väl inte att förklara med så mycket annat än just Sex and the City – och lite coola indieband från Brooklyn givetvis).