Jag har alltid varit galen i vita tänder. Man skulle kunna säga att jag är besatt av min tandrad. Jag putsar, använder flera olika tandkrämer, tandtrådar, sköljer, tungskrapar, ja allt som tänkas kan för att behålla en jämn, vit tandrad. Nu har jag turen att ha god tandkvalitet (dock sämre käkkvalitet då jag ständigt pressar tänder och lider av smärta) och har inte under hela mitt liv haft ett enda hål i tänderna. Men den turen har verkligen inte alla människor.

För, let’s face it, tandläkarpriserna är absurda. Även folk som har råd att gå till tandläkaren så ofta som de behöver brukar tumma lite på det och skjuta fram nästa besök ett halvår. Även om Alliansen gjorde en bra grej med subventionerad tandläkarkostnad så är det fortfarande inte tillräckligt. En person med låg inkomst som måste göra ett ingrepp för flera tusen har kanske ändå inte råd trots att de får halva priset subventionerat.

Jag förstår helt enkelt inte varför kroppen och psyket går under högkostnadsskyddet medan tänder och ögon inte gör det. Senast jag tittade satt mina tänder och ögon på min kropp. Borde inte både tandläkare och optiker falla under sjukvård då? Och självklart menar jag inte att man ska få tandblekningar eller Armani-glasögon betalade – lika lite som man får bröstförstoringar eller Botox betalt i sjukvården.