Vid fem ska jag iväg till en optiker med min syrra för hon ska skaffa nya glasögon. De hon har nu får henne att se ut som en snipig skolfröken (hennes egna ord). Jag ska följa med som smakråd – inte främst för att jag har en så oerhört säker smak utan mer för att jag är en av de få som vågar säga: ”du ser för jävlig ut” utan att blinka. Ibland önskar jag att jag hade ett minisynfel så jag jag kunde skaffa mig ett par coola brillor. Jag har sedan trettonårsåldern drömt om det jag brukar kalla ”arkitektglasögon” – ni vet riktigt kraftiga svarta bågar. Jag tror jag skulle se så intressant och smart ut i just sådana. För några år sedan sprang jag och gjorde syntest bara för att någon optiker skulle säga: ”ja, här behövs glasögon ser jag”. Det sa dem aldrig. Jag har perfekt syn. Så jäkla trist.