Ni vet väldigt vuxna människor som har insett att det finns något för alla på internet, de gillar att skicka kedjemejl med knasiga foton och crazy test. Jag får emellanåt sådana av min mamma och idag fick jag även ett likande mejl från mina kanadensiska släktingar (även de runt pensionsåldern). Eller förresten, min mamma är ju inte i pensionsåldern – bara så det inte blir några missförstånd och eventuella sura miner när hon läser här. Men åter till sak: den här länken jag fick från andra sidan Atlanten roar båda hemmafruar med trädgårdsintresse och mig. Har suttit i kanske en kvart och designat och fixat.

Så här gör ni: Klicka på länken och då kommer ni till en helt svart sida. Sedan klickar ni en gång med musen var som helst på sidan och då ska ni se vad som kommer fram. Testa även att hålla inne musen och dra så ska ni få se på en färgglad överraskning.

Jag känner mig så kär i min kille när jag sitter här och spanar in mysiga små undangömda italienska restauranger i fina Rom-stadsdelen Trastevere och påminns om härliga promenader vi gjorde där för nästan snart ett år sedan. Snart ska vi tillbaka.

Vi kommer fredag kväll och då hoppas jag på mysig middag med goda viner på någon väldigt trevlig restaurang – antipasto (kronärtskocka), primi piatti (pasta för min del), segundi piatti (en Saltimbocca alla Romana) och efterrätt (Tiramisú). En limoncello till kaffet på det låter som fin avslutning. Lördag morgon äter vi italiensk frukost på det fyrstjärniga hotellets terrass innan vi promenerar runt och tittar på de mysiga små stadsdelar vi inte hann med sist.

Sedan tar vi oss nog en långlunch i solen som vi avslutar med en gelato i någon av de där underbara glassbarerna med hundratals sorters hemlagad glass. Vi kanske sätter oss vid Tibern och kikar ner på vattnet. På söndagen ska jag kika på Porta Portese-marknaden i Trastevere (när vi inte står vid hotellet och ser cyklisterna i Giro d’Italia susa förbi i folkfesten). Måndag förmiddag kommer jag att hänga på Campo de’ fiore för att köpa på mig parmesanost som har lagrats i så många månader som möjligt. Jag ska även finna prisvärd tryffelolja.

Sedan avslutar vi resan med att stanna till på ett gigantiskt köpcentrum som ligger precis vid flygplatsen där det finns en mataffär ungefär lika stor som tre Ica Maxi tillsammans och alldeles fullspäckad av billig men bra pasta och annat viktigt man vill ta med sig hem.

För övrigt: även om jag inte är särskilt engagerad i miljön (tänkte ett tag dock på att bli miljöterrorist och kasta sten på de fönster vars ljus inte var släckta bara för att skapa lite action en tråkig lördagkväll) så bara HATAR jag människor som känner sig coola för att de INTE släcker. Som att de gör en egen häftig manifestation genom att vara så crazy så att de med flit tänder alla lampor i huset och småputtrar förnöjt över sitt tuffa tilltag. Skaffa er ett liv, suckers!

Men alltså – det här Earth Hour. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det men för typ tio minuter sedan hoppade min kille ur soffan och bara: ”fan, vi måste ju släcka!” och skuttade runt lägenheten och skapade ett kompakt mörker. Förutom den enorma TV:n då såklart som står på. Jag hade fått för mig att hela Stockholm skulle släckas ner – att när man tittade ut genom fönstret skulle få se en stad i mörker. Liksom spöklikt. En äkta manifestation – en sådan som går under skinnet på en. Men nej. De flesta verkar ha mysbelysning på. Framför allt de som har lägenheterna inredda i sen åttiotalsstil – ni vet pastell och ormbunkar. Sedan ser man en del renoverade lägenheter som är becksvarta – förutom 47-tumsTV:n. Som vi då. Resten är väl inte hemma helt enkelt. Inga rysningar direkt. En flopp.

Den här dagen frångick jag mina vanliga aktiviteter (exempelvis fika, slötitta i butiker på Söder och fika igen). Jag blev efter väckning inslängd i bilen som vi har denna helg och ivägkörd till Harley Davidson-butiken i Segeltorp (och fråga mig inte var det ligger – någonstans vid en motorväg). Min kille skulle nämligen köpa en plånbok efter 16 år med samma. Denna föll sönder för någon vecka sedan och var från Harley Davidson (!) så nu skulle han köpa en likadan.

Jag roade mig med att sitta på motorcyklar som matchade min handväska och fundera över småbarnsåren då jag åkte sjukt mycket motorcykel – först fram på bensintanken och sedan där bak när jag nådde ner med fötterna. Det var min tuffa styvmorbror som körde runt mig med ett aldrig sinande tålamod och min dröm i sexårsåldern var att ta MC-kort och ha långa flätor under hjälmen som liksom skulle bölja i fartvinden när jag drog fram på Autobahn med mitt motorcykelgäng. Sedan råkade jag bo i samma by (400 invånare) som Hell Angels under tonårstiden mitt under det brinnande MC-krig som då pågick med Bandidos i grannbyn så när jag var sexton kunde jag skilja på sprängning av handgranter och pansarskott. Och någonstans där tappade jag MC-intresset.

Fredag kväll kommer närmare och närmare. Igår frågade jag el pojkvän vad han skulle göra och möttes av svaret ”inget”. Inget i vårt hushåll betyder dyrt rödvin, god mat och amerikanska tv-serier. Men nu ringer han och säger att han ska på bio. Och jag orkar inte direkt göra något. Båda mina systrar som annars är de som man kan hänga med utan att prata (dvs: slippa vara social-vänner) drog till Madrid igår och messar om ”trerätters vinlunch i 25 grader och sol”, ”drinkar på indiehak till tonerna av MGMT” och ”parkhäng i Retiro i eftermiddag i sommarvärmen” så dem kan man ju inte hänga med. Tror jag viger kvällen åt musiklyssnande. Det har kommit en massa nytt som jag måste lyssna in mig på. Ett glas vitt på det och vi snackar okej kväll.

Idag gick jag på yoga för första gången i mitt liv. Det gick mest ut på en massa tänjande och någon slags hang-up på andning. Men till slut – under avslappningen – lyckades till och med jag slappna av lite grann och blev då helt tagen på sängen/yogamattan när instruktören slog ihop handflatorna och sa: ”Namaste”. Herregud, skrämma slag på en stackars nybörjarelev på det sättet! Jag trodde för en sekund – där i avslappningens dimma – att det var tidigt sjuttiotal och jag jobbade på Dharma Initative och satt och kollade på Orchids orientationsfilm. Skräcken, människor! Skräcken!

Jag kom att tänka på en sjuk sak: stringtrosan. Vem har på sig denna kvarleva från den smaklösa delen av nittiotalet? När stringtrosan kom visste jag på allvar inte vilket håll den skulle sitta på. Jag köpte på mig några (ni vet, så man kan göra en empirisk undersökning). Jag kom då fram till att de dyra stringtrosorna gick att bära om man bara ville ha på sig något tämligen obekvämt medan de lite billigare varianterna från typ H&M var helt oanvändbara. Sammanfattningsvis kan man säga att om man gillar att ha en tråd uppkörd i röven hela dagen så är det stringtrosa man ska satsa på. Det sjuka med stringtrosan är ju att den inte ens är snygg. Och verkligen inte sexig. Åh, nu kom jag på de där tjejerna (låt oss kalla dem nittotalets bottenskrap) som hade höga stringtrosor, lågt skurna jeans och ganska kort top som gjorde att hela stringtrosan syntes när de satt ner. Fy fan. Skabbighet i sin värsta form. Men visst – om folk nu fortfarande tycker att det är hett och hygieniskt att ha en tygremsa mellan skinkorna så får de väl ha det. Men det betyder inte att jag fattar det.

Igår kväll läste jag i Alex Schulmans blogg om flyplanskraschen i Hudsonfloden den 15 januari. Jag hade som de flesta andra läst en massa artiklar om det när det inträffade och sett några nyhetsklipp. Men i Schulmans blogg fanns en ganska nygjord simulatorfilm där samtalet mellan piloten Sullenberger och kontrolltornet spelas upp samtidigt som man får följa med hela kraschen i cockpit. Den filmen gjorde ett enormt intryck på mig. Både pilot och flygledare är så ofattbart samlade och proffsiga trots att de vet att en krasch är nära. Speciellt läskigt är det när pilot Sully svarar på frågan om de kan nödlanda i New Jersey med: ”unable” och sedan kör rakt ner i Hudsonfloden. Snacka om rysningar. Se den korta filmen nedan:

>Efter den filmen var jag ju tvungen att se hela intervjun som CBS 60 minutes gjorde. Jag älskar den här piloten nu. Typ önskar att han flög alla plan jag ska med. Tänk er själva att båda motorerna pajar på grund av fåglar som flyger in i den, planet är på låg höjd med låg hastighet precis ovanför ett av de mest tätbebyggda områdena på planeten, massor av andra flygplan finns i samma luftrum och du har ungefär en minut på dig att lösa problemet. Och alla överlevde! Jag kan ju garantera att dessa 60 minutes-klipp är gråtframkallande. Jag är helt rödgråten och har ett paket uppsnutna näsdukar bredvid mig.

Se del 2 HÄR

Se del 3 HÄR

Se del 4 HÄR

Se del 5 HÄR

Min kille ringde just och sa att han bokar in oss på weekendresa till Rom på ett coolt boutique hotel mitt i stan under månadsskiftet maj/juni. Shit vad lylligt det här känns. Han ska ju spana på cyklister eftersom det är målgång i Giro de Italia under helgen. Själv tänkte jag äta pasta och shoppa olivoljor. Eventuellt shoppa lite kläder också. Jag älskar att åka andra gången till ett resmål – ni vet när man redan har kollat in de där viktiga monumenten och nu bara kan njuta av de smågrejer som man verkligen gillar. Typ äta pizza i Trastevere.