En konstig grej som uppstår var och varannan dag för en skåning som bor i Stockholm: man säger något och stockholmaren man pratar med utbrister: ”men gud vad mycket skånska du pratar – du har väl bott här i typ tio år!”. Men skämtar folk? Borde jag gå till logoped* och lära in stockholmska bara för att jag bor här? (Det ska också tilläggas att jag i Skåne inte ens räknas som en äkta skåning rent dialektmässigt). Skulle en stockholmare som flyttar i vuxen ålder till exempelvis Malmö eller Göteborg helt plötsligt börja tala skorrande skånska eller käck göteborgska efter något år? Nej, jag tror inte det.

*när jag började skolan på skånska landsbygden så kunde jag inte prata skånska ordentligt eftersom mina föräldrar kommer från helt andra delar av landet. När jag försökte härma mina klasskamrater så missade jag det skånska å-ljudet och resultatet blev att jag sa mane istället för måne och så vidare. En gång gick jag in i en bokaffär och frågade efter ”888 gator” och syftade på gåtor. Kassörskan förstod inte vad jag menade och jag upprepade titeln typ fem gånger och hon bara: ” vill du ha en bok om gator och vägar?” Jag bara: ”nej, sådan gata som man gissar”. Därefter fick jag gå hos en skånsk logoped som lärde mig att bräka på riktig skånska. När man tittar på gamla hemvideofilmer från den tiden har jag en riktigt bonnig dialekt. Jag kan tillägga att jag fortfarande avskyr att uttala ord med Å i.

Enda bilden från igår. Jag råkade nämligen låta kameran ligga på i väskan vilket gjorde att batterierna dog. Detta är i alla fall jag och min lillasyrra. Ganska lika va? Här dansar vi till Fuck forever med Babyshambles, Geraldine med Glasvegas och Time to Pretend med MGMT. Fint värre.

Nu är det slut på att sitta hemma och uggla. Jag dricker en White russian och har snedtofs och eyeliner. Alldeles strax ska jag ta tunnelbanan till min syrra och vina lite. Sedan drar vi förbi Le Bar Rouge för lite drinkhäng då två killkompisar spelar skivor där ikväll. Sedan ska vi vidare och indieklubba. Jag har en ny klänning som egentligen inte är min stil (eftersom min stil är svart och denna har ett mer marint tema). Men klänningen är tajt och har en slags optisk illusion insydd som gör att det ser ut som man har en midja. Härliga tider.

Ibland undrar jag om jag verkligen bor på Södermalm eller om jag är ett gatubarn på soptippen i Rio.

Jag sitter här och väntar på oxfilé. Min kille är besatt av nämnda köttdel och köper det varje fredag om han får de kantarell -och parmesanfyllda bakpotatisarna och rödvinssåsen till. Så egentligen väntar jag på bakpotatisen. Jag åt nämligen bara frukost idag och sedan en näve nötter. Därefter tränade jag så jag nästan tuppade av och åt inget efter. Gissa hur hungrig jag är nu. Dricker ett glas rödvin i väntan men på tom mage och slutkörda muskler resulterar det i en miniberusning som inte ens en gång känns skoj. Ska spendera kvällen med att ta igen några veckors amerikansk tv eftersom all min tid har gått åt till 24 på sistone. Så det blir Lost, Big Love, Criminal Minds och 24. Tyvärr inte Gossip girl förrän hårddisken är tömd. Imorgon kanske jag går ut. Jag tänker att jag kanske har blivit väldigt smal efter fyra träningspass på åtta dagar. Typ het, slank och sval. Så som jag var förut. Men jag misstänker att träning inte fungerar på det där instant satisfaction-sättet som man skulle vilja. Alltså: imorgon ska jag kanske gå ut draperad i stora tyger för att dölja valkar.

I förrgår när jag var och käkade hos min syrra så kom vi in på det där med att gifta sig. Ingen av oss är direkt fascinerade av giftemål på något annat sätt än att det är praktiskt rent lagligt om man nu bestämmer sig för att skaffa barn och hus tillsammans med någon.

Men något som vi båda ställde oss helt frågande till var byte av efternamn. Ingen av oss skulle någonsin få för sig att byta namn bara för att vi eventuellt i framtiden skulle gifta oss. Det spelar ingen roll om killens namn är det tråkigaste eller det coolaste namnet på planeten – ett byte känns overkligt. För mig är det lika absurt att byta mitt efternamn som att byta mitt förnamn. Jag är Malin Collin. Det har jag varit i över 30 år. För mig har det blivit som ett varumärke – en stämpel – en stor del i min identitet. Om jag skulle heta Malin Karlsson eller Malin Von Grishufud eller vad som helst förutom Collin så skulle jag knappt veta vem jag var. Det skulle vara lika konstigt som att jag helt plötsligt skulle heta Hjördis Collin – om ni förstår min poäng.

Jag är kanske påverkad av det spanska systemet eller har helt enkelt bara skapat mitt eget system. För jag anser att det man är döpt till är det man heter och inget kan förändra det under hela ens liv. Man tar inte andra personers efternamn och man ger inte bort sitt eget efternamn till andra. De eventuella barnen får två efternamn – ett från mamma och ett från pappan.

Under middagen började vi också oja oss över den anglosaxiska gimmicken att brudens far ska lämna över bruden till den blivande maken inne i kyrkan. Det är ju helt absurt! För det första finns ingen sådan tradition i Sverige. Det är en Hollywoodsk grej för svenskar. Sedan har Svenska Kyrkan – såvitt jag vet – tagit avstånd från den typen av ojämställt, patriarkaliskt dravel. Det vill säga: Svenska kyrkan är mer feministisk än gemene giftasvuxen tjej. För traditionen där man blandar in brudens far kommer ju från den tiden då pappan försörjde bruden fram tills den dagen hon gifte sig och då tog maken över. Han lämnar liksom bort denna hjälplösa kvinna till en annan man. Helt sjukt. Och fruktansvärt oromantiskt.

Ikväll skulle jag egentligen gått på Måns Zelmerlöfs releasefest med mina pals men jag känner mig lite… ja, osynkad, kan man säga så jag stannade hemma. Istället köpte jag två små thairätter och kanelgifflar och drog på mig så starka överätningssymptom så jag nästan hade hoppats på ett släng bulimi. Men istället för att lyssna på Hope & Glory eller kräkas på toa så smörjer jag in händerna i Fenuril. Varför har jag aldrig provat den krämen förut? Både billig och fantastisk. Minus för fult namn och förpackning givetvis.

Och ännu en gång: ni har väl skaffat er ett Twitterkonto? Om inte är det dags redan idag tycker jag. HÄR kan ni följa mig när jag bloggar à la mikrostyle och här kan ni läsa lite om Twitter – ni som liksom inte är nere med tugget.

Dagens störningsmoment: alla som tjatar om att våren har kommit. Nej gott folk, bara för att solen skiner från en klarblå himmel för andra dagen i rad här i huvudstaden så är det inte vår. Termometern står på stadiga två plusgrader och en slags ihärdig stormliknande vind har tagit över staden. Med andra ord är det iskallt. Jag har hellre plus sju grader, moln och vindstilla ett par dagar än det här. Men sedan är jag ju också extremt svårflirtad när det gäller just värme, vår och sol. Ge mig plus arton grader, sol och uteservering och då kommer jag också att säga att våren har kommit.

Edward Cullen har parkerat ute på gatan ser jag. Blir ni avundsjuka om jag avslöjar att det är mig han är här för att träffa? Nu ringer dörrklockan! Ciao!