I vår spanska by där vi har spenderat varenda sommar sedan barnsben (läs här för att få en snabb inblick) har vi självklart lärt känna en stor del av byns invånare. Sedan urminnes tider upprättade vi systrar täcknamn på alla söta (och fula för den delen) killar. Detta för att vi alltid skulle kunna prata OM dem fastän vi satt MED dem. Detta har ständigt fungerat utmärkt.

När vi var 13 år kunde vi störa oss på Mur-Ramme (Ramon som raggade på oss med sitt gäng på strandpromenadens mur), Tre Tunnor (en tjock och lite jobbig granne), Tvillingarna Kiss (två bykillar med blonderat hår) och Dumparn’ (en het kille som abrupt dumpade min syrra efter tre timmars samtal bara sådär). Sedan har vi kunnat beundra Devil (ägaren av indiebaren i byn), Ginger (hans coola fru med rödfärgat hår) och Vitor (som heter något helt annat och driver en strandbar/kiosk på somrarna).

I alla fall: under de senaste månaderna har även byborna börjat upptäcka internet och därmed Facebook. Och igår fick jag en vänförfrågning från Vitor (som har fått sitt namn efter den snygge portugisiske fotbollsmålvakten Vitor Baia) vilket så klart alla systrarna inklusive extrasystern blev avundsjuka på. Eftersom jag hade några foton av denna numera något bedagade karl (alltså – han var söt för c:a tio år sedan) från i somras så passade jag på att tagga honom på dem – lite som en trevlig gest – typ, titta vad trevligt vi hade det allihopa där i somras på den där baren när jag hade en blommig klänning och var svintjock och ser ut som en enorm blomsteräng med ett fågelbo på huvudet. Men denna taggning verkar ha slagit fel meddelade lillasyster i en mailkonversation på Facebook:

Mia (min syster): du är medveten om att du har taggat vitor på ett foto där bildtexten talar om att det är just vitor på fotot. vårt smeknamn är alltså röjt. fan.

Jag: NAAAAAAJ!!!! Vad har jag gjort!!!!!! fast vi kan säga att vitor betyder spanien på svenska. eller drink. eller natt. eller killkompis.

Mia: ”vilken fin och stjärnklar vitor det är!”
”Vad har du i din vitor? I min är det vodka och någon juice”
”Vi valde mellan Frankrike och Vitor men eftersom att vi båda är förtjusta i tjurfäktning fick det bli Vitor”
”Du borde träffa min vitor Kalle, han är jäkligt trevligt han alltså”
Menar du så typ?

Jag: Hahaha! EXAKT så!

Vitor Baia – och nej, vår Vitor är inte alls lika het

Just nu rullar ännu en repris av Sex and the City. Och jag inser hur mycket livsvisdom jag av någon outgrundlig anledning har skaffat mig sedan serien gick för första gången – då när nittiotalet slog över till nytt millenium. När man beställde Cosmopolitans på hippa Stockholmsklubbar och alla letade efter sin egen Mr. Big.

När jag ser på repriserna idag så är det ofattbart hur jag någonsin kunde känna någon gemenskap med dessa känslomässigt neurotiska kvinnor. De uppför sig exakt som tjejer gör i viss desperation när de är runt 20 år gamla. Och det var precis vad jag var när jag såg serien först. Men saken är ju att dessa kvinnor ska vara i trettioårsåldern i serien. Alltså – äldre än vad jag är nu. Och att överhuvudtaget resonera som dem är ju fullkomligt absurt där jag står idag.

Hela serien går ju ut på att aldrig tala klarspråk med killen de är intresserade av, vilket självklart är dödsdömt redan från början. Sedan tillkommer en emellanåt ohälsosam syn på vänskap. De blir ovänner av de mest löjliga anledningar – de uppför sig som jag gjorde på högstadiet – nej förlåt, mellanstadiet med mina vänner.

Visst är det konstigt att en tv-serie som på något sätt blev ett fenomen för ungefär 10 år sedan idag känns fullkomligt passé. Antingen är det jag som har vuxit upp och bara helt enkelt blev lite mognare. Eller så har det här decenniet förändrat synen på singelliv och relationer (med hjälp av Sex and the City?) så folk inte längre resonerar på samma sätt. Eller så är det bara så att man har sett igeom den styltiga amerikanska synen på ”jakten på den rätte” och ”dejting” och allt det där. (Fast att drömmen om New York cementerades för oss tjejer i trettioårsåldern går väl inte att förklara med så mycket annat än just Sex and the City – och lite coola indieband från Brooklyn givetvis).

Alltså, jag vet att jag är urgammal och hela den där biten och min grej har alltid varit att aldrig döma ut någon typ av mode eller sjuka klädstilar och så vidare (been there, done that – kommer ni kanske ihåg). Men de här skorna som är så hemskt populära nuförtin’ (vi kan kalla dem Kenzaskor efter bloggerskan som gav skorna ett ansikte) – kan de egentligen kallas för något annat än det vi i min familj bedömer som horskor? Min yngsta syster har ett par horskor. Visserligen har hon inte använt dem sedan Sjöcronadiscot hösten 1997 när hon var c:a 11 år. Men när vi har lite tråkigt hemma hos våra föräldrar så brukar hon ta fram dem för att liva upp stämningen. Mia som hora lockar alltid min familj till skratt, så att säga. Men jag antar att jag har nått den där vidriga åldern då man helt plötsligt inte förstår vad ungdomen håller på med längre (”gå runt som glädjeflickor mitt på blanka dan osv”). Eller så får jag en kris strax innan min 31-årsdag och vinglar runt på dessa klackar och känner mig löjlig lagom till ”Ja må hon leva”.

Idag har jag hittills gjort en sjukt bra grej: jag tränade på lunchen (!). Tyvärr sa Friskis & Svettis-ledaren under strechingen att om man inte gillade att träna så var det ingen idé att man gick dit eftersom hon trodde att kroppen inte kunde tillgodogöra sig träningen då. Jag blev skitsur. Typ höll tyst men var förbannad. Jag HATAR att träna. All form av träning. Men jag måste väl ändå få lov att gå ner några kilo fastän jag hatar det? Eller finns det nya forskningsrön som påvisar ett samband mellan föreningsfreaks och viktminskning? Eller glädje till gymping och smalare midjemått?

Nu ska jag göra en pisstrist grej. Jag ska släpa min killes rejsercykel genom Södermalm (vågar självklart inte cykla på den eftersom den varken har fotbroms eller normala trampor) för att lämna in den på vårservice. Vad gör man inte för sin älskade?

Sedan blir dagen lite bättre och jag ska åka till min syrra och få hamburgare. Tydligen får man ta med sig ett salladsblad i väskan om man vill ha det. En slags fest med taglinen ”Bring your own lettuce” (eller ”lettice” som min syrra skrev på Facebookchatten. Ett på många sätt gulligare ord).

Idag, runt lunchtid, var jag på väg in på Ica i köpcentrat Ringen för att köpa lite lunch. Det var trafikstockning på grund av en massiv och mycket långsam pensionärsinvasion. Helt plötsligt hörde man folk skrika till. En gubbe hytte med käppen och ropade ”fartdåre” och med en marginal på en decimeter hann jag kasta mig åt sidan – liksom halvvägs in på Duka för att undvika det som kom farandes. Nämligen en tant som satt på en sådan där handikappmoppe. Permobil kanske det kallas. Eller permoped. Hon hade uppenbarligen trimmat detta handikapphjälpmedel för den fart hon höll kan enbart jämföras med en vältränad yngling som cyklar det snabbaste han kan. Hon rörde inte en min när hon körde gasen i botten rakt genom pensionärshavet. Trots upploppsstämningen hon lämnade bakom sig lyfte hon inte ens på ögonbrynen. Hon bara fortsatte, slirade ut på Götgatan och på väg mot solnedgång.

Amen fy fan. Kommer inte på en enda sak att önska mig i födelsedagspresent. Får sms av mamma som plöjer sig igenom affär efter affär i stora köpcentrat utanför Helsingborg utan framgång. Hon kräver en önskelista. Jag kollar igenom alla klädkedjor på nätet. Går vidare till böcker, DVD:er och prylar. Hittar INGET. Jag behöver inte en enda pryl. Lägenheten är fullpackad som den är. Jag behöver inga kläder. Jag orkar inte läsa fler böcker där författaren på undermåligt språk berättar om sin tragiska barndom. Orkar heller inte läsa dåligt författade deckare i stil med Camilla Läckberg. Och rent krasst släpps inte så mycket annan litteratur (förutom böcker om sanningen bakom E-ämnena i mat – booooring). Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Det här var ju bara något man väntade på. Att ryska ambassaden skulle bli så provocerade av Melodifestivalsatiren så att de fördömde svt. Jag blir så trött. Ett litet jäkla pissland som Sverige – som i evigheter har varit livrädd för The Big Red i öst – gör en småskojig satir över stormakten Sovjet. Och Sovjet känner sig kränkta och fördömer svt. Det är lite samma sak som att en person mobbar sjutusen. Det går liksom inte i teorin eftersom den ensamme mobbaren inte har en chans mot sjutusen arga och kränkta personer. Om Sverige gör en sångsatir av Sovjet så är det liksom inte heller mobbning. Det räcker att Sovjet skickar en promille av sina jaktplan över svensk mark så skulle vi dö av ren skräck. Eller att de enbart säger något surt – exempelvis: ”Det är obegripligt för mig varför Sverige skulle visa sådan okunnighet i att tolka bilden av Ryssland”. Då börjar knäna skaka borta på svt och alla ber ödmjukt om ursäkt.

Sådär. Nu har jag bokat biljett till Helsingborg över påsk. Jag anländer dagen innan min födelsedag i ett propellerplan från Bromma. Hoppas att jag överlever så jag får fira 31-årsdagen i Skåne.

Jag skulle bara vilja klargöra en sak när det gäller kommentarer på den här bloggen. Jag är väldigt glad att folk gör sig besväret att skriva kommentarer och jag har som ”policy” att aldrig censurera bort någon. Det spelar ingen roll om det är vansinniga personangrepp eller bara åsikter tvärtemot mina egna – jag tar inte bort någon. Däremot är det här ett ganska svajigt bloggverktyg vilket gör att flera gånger i veckan ser jag i min egen statistik att det tickar upp bland antal kommentarer men själva kommentaren försvinner på något sätt ut i cyberspace och jag kan varken läsa eller godkänna den eftersom den inte syns. Detta har jag fått kommentarer på då och då – människor som ifrågasätter varför jag tar bort deras kommentarer. Jag lovar: det gör jag inte. Detta är utom min makt. Och jag är hemskt ledsen!

Kom just hem från träning. I samma lokal befann sig idag en äldre herre. Han hade tydligen aldrig duschat. Kanske i hela sitt långa liv. Ändå valde han att motionera (mycket yvigt och mycket fel) samtidigt som jag och liksom få igång värmen i kroppen. Denna värme satte igång en lukt av gammal kropp som inte var av denna värld. Jag höll andan precis hela passet. Kämpade med armhävningar, hopp och sit-ups utan att glänta på näsan en enda gång. Gissa hur jag mår nu. (Kan inte träningslokalens personal säga till stinkisar på något trevligt/otrevligt sätt?)