Jag har haft en så jobbig chipsupplevelse de senaste 12-14 timmarna. Igår köpte min kille nämligen Estrellas Roasted Garlic & Salt-chips. Jag älskar inte direkt chips men ni vet hur det blir – framåt elva framför filmen går handen liksom per automatik mot chipsskålen och jag åt väl en tio stycken. Det slog mig att de var ganska kvalmiga i smaken – ni vet – gammalt torkat vitlökspulver som inte gör någon gladare. Problemet uppstod när jag skulle borsta tänderna. Kvalmsvitlökssmaken vägrade släppa. Jag borstade tills slut tänderna två gånger och Listerine-sköljde men trots detta hade jag hela munnen full av vitlökspulver. Jag mådde verkligen illa innan jag lyckades somna. I morse, precis innan man liksom vaknar till så kände jag den där vitlökspulversmaken i munnen. Jag höll på att spy. Så sjukt vidrigt att smaken sitter kvar. Jag började vädra hela lägenheten för att få ut chipsstanken och tänker aldrig mer äta dessa chips. (Trevlig recension för övrigt).

Så här på internationella kvinnodagen måste jag bara göra ett litet utspel. Det hela började nämligen med att tv4:as morgonsoffa stod på och Tilde De Paula fick frågan om huruvida hon kallar sig feminist eller ej. Hennes svar: nej, jag kallar mig HUMANIST”. Och där satte mitt utspel igång.

Jag fullkomligt avskyr människor som vill se ett jämställt samhälle, lika villkor oavsett kön och så vidare och sedan kallar detta humanism. Humanism är är något annat vilket ni gärna får läsa in er på om ni är intresserade – men feminism handlar enbart om jämställdhet mellan könen.

Varför känns det som att det finns så många kvinnor som egentligen tycker att de förtjänar samma lön för samma jobb trots att de är kvinnor, som tycker att kvinnoförtryck är förkastligt och gärna skulle vilja deltaga i en mer jämställd värld men sedan VÄGRAR kalla sig feminister? Jag tror att det finns massor av kvinnor som på allvar är så dumma så de tror att feminism är detsamma som ett femtiotal personer som inte rakar sina ben, klipper håret kort och hatar män.

Jag tror att det finns en massa tjejer som egentligen vill ha jämställdhet som inte vågar kalla sig feminist inför killar eftersom de då riskerar att uppfattas som osexiga eller okvinnliga. Och där har vi ju det ultimata exemplet på kvinnoförtryck (en kille som använder osexighetskortet för att förminska tjejens jämställdhetssyn).

De flesta av oss feminister (själv brukar jag kalla mig radikalfeminist – men prefixet är ju ganska ointressant i en mer allmän diskussion) ser ut som alla andra. Vi är inte skrämmande aggressiva tjejer som hatar korta kjolar och mascara. Däremot är vi sjukt medvetna om strukturer som vårt samhälle vilar på och försöker på många plan förändra eller åtminstone medvetengöra problematiken. För mig kommer den här kampen aldrig att ta slut. Anledningen till varför jag fortsätter är för att nästa generation kanske får det lite lättare. Och då var det värt allt.

Har ni förresten sett vilket långt hår jag har fått igen. (Det är för övrigt jag till höger på bilden). Jag har nästan jämt håret uppsatt så jag tänker liksom inte på det utan förbannar ofta mig själv för att jag råkade klippa av (läs: blev övertalad av frisör) mitt midjelånga hår för några år sedan. Men nu börjar det växa som ogräs igen. Härligt värre.

Något som är lite sorgligt med mig är min koncentrationsmin. Sedan jag föddes har jag ALLTID helt omedvetet stuckit tungan utanför munnen när jag sysslar med finlir som kräver koncentration. Jag minns hur hela klassen fnissade åt mig på varenda syslöjdslektion under uppväxten för jag kunde inte behålla tungan inne i munnen när jag satt vid symaskinen. Jag såg precis det här fotot. Det är taget igår och jag dansar. Jag för ingen avancerad dans som exempelvis Flamenco eller Backstreet Boys-dans. Jag bara stampar runt lite på måfå och höjer en hand i luften. Trots detta minimala behov av koncentration så kan jag tydligen inte låta bli att sticka ut den där jäkla tungan.

Igår kväll var vi ju på Glasvegas-spelningen på Debaser Medis. Först möttes vi upp hos Katti som hade gjort sin underbara Daimparfait och pimpat den så den passade kvällen. Innan efterrätten drack vi skumpa och käkade La Casa-pizzor.

Katti käkar parfait:

Anna dansar lite:

Jag med:

Glasvegas – här med låten Geraldine:


Jag kollar på Glasvegas:

Katti och Anna likaså:

Efter spelningen dansade vi lite till typ London Calling och Not Forever. Sedan gled vi upp till bandets efterfest och hängde runt lite, drack lite öl och babblade med folk. One good night!

Kolla! Jag festar med Glasvegas exakt nu. Katti skivbolagsdrottningen fixade efterfestsarmband.

Upptäckte just att min Ole Henriksen-fuktkräm i princip är slut. Nu har ju min hud vant sig vid dyrkräm så jag kan ju inte gå tillbaka till Apotekets grejer som jag använde förut. Tyvärr kostar en burk av denna lyxkräm typ sexhundra spänn. Och för den summan kan man ju ha roligare än att köpa kräm menar jag. Damn. Ole – om du läser här – kan du ge mig lite spons?

Ser fram emot ikväll. Först ska jag möta upp syrran hemma hos Katti i Hornstull. Sedan ska vi köpa take away, dricka vin (överblivet från 30-årsfesten i lördags) och avsluta med Kattis fabulösa Daimparfait. Därefter drar vi till Debaser och kollar på Glasvegas. Kul värre. Måste bara operera bort min kindfinne innan dess.

Jag gillar fotojobb som är lite utöver det vanliga. I amerikanska Glamour fylls det senaste numret med något de kallar ”american icons”. Kända amerikanska kvinnor fotas som någon annan legendarisk amerikansk kvinna. På bilden ser ni Alicia Keys som Michelle Obama. Sedan kan man bland annat se Lindsay Lohan som Madonna och Emma Stone som Carrie Bradshaw. Det lite annorlunda och roliga fotojobbet kan ni se här.

Idag tycker skvallertanten i mig att det är lite hisnande att Linda Skugge skiljer sig från sin man och att han redan är ihop med Maria Andersson i Sahara Hotnights.