Jag har ett oöppnat paket kycklingfiléer i frysen av det fabrikat där glasbitar har funnits. Jag köpte det strax innan glaspaniken utbröt. Först funderade jag på att gå ner till Ica och reklamera det, men sedan insåg jag att jag inte orkade. Därefter slog det mig att risken att just jag skulle få en glaskryddad kyckling är försvinnande liten. För hur många fynd har egentligen gjorts? Fem? Tio? I vilket fall som helst är det oändligt få i förhållande till hur många kycklingfiléer som säljs i Sverige varje vecka. Att få en glasbit i kycklingen är ungefär lika stor chans som att få Willy Wonkas guldbiljett i chokladbiten. Eller som att vinna den där 100 miljonvinsten på Lotto. Enda skillnaden är att man blir ledsen av glas i matstrupen och glad av de andra scenarierna (om man bortser från de vidriga små Oompa-Loompas-dvärgarna).

Hellre en glasbit i halsen än en Oompa-Loompa i handen, som vi brukar säga