Jag hatar att sminka mig. Innan var jag en sådan tjej som sällan lämnade huset osminkad – typ såg smink som en del av min image (haha, vad töntig ord). Men för kanske fyra år sedan drabbades jag helt plötsligt av en hudåkomma. Hela mitt ansikte fylldes av små röda utslag och efter flera månader av översminkande och krämsmörjning gick jag till en läkare som var hemskt högfärdig och feldiagnostiserade mig. Resultatet av hans medicinering gjorde att hela ansiktet sprack upp och varenda kvadratmillimeter av fejjan var rödprickig. Smärtan av att ha massor av vätskande sprickor i ansiktet går inte att beskriva. Och folk vände sig om på stan som att jag var leprasmittad. Aldrig har jag varit så medveten om hur jag såg ut.

Jag hamnade sedan hos ännu en läkare som skickade mig till en överläkare på Karolinska hudavdelningen och där fick jag reda på att jag led av något som heter perioral dermatit. Det är tydligen inte ovanligt bland tjejer i tjugoårsåldern och är en ofarlig hudsjukdom som blir värre av kortisonbehandling (exakt det jag fick av den felbehandlande läkaren). Behandlingen är Tetracyklin (antibiotika) fulldos under flera månaders tid. Efter den där felbehandlingen tog det fyra månader innan jag såg normal ut igen. Och under den tiden fick jag inte använda smink. Inte heller någon ansiktskräm.

Under de senaste åren poppar den här hudåkomman upp då och då (dock inte lika illa som den där första gången), särskilt när jag har använt smink lite för ofta. Detta har ju tvingat mig att gå från ständigt sminkad tjej till en sådan där scouttyp som läser på KTH (inget ont menat) som aldrig sminkar sig. Det har varit sjukt svårt och jag insåg aldrig innan hur mycket av den där löjliga självkänslan som faktiskt satt i sminket. Fortfarande avskyr jag att träffa någon för första gången osminkad. Men när jag går ut eller går på fest sminkar jag mig fortfarande alltid. Dagtid undviker jag det dock i den utsträckning som går – förutom när jag ska på något möte som känns lite viktigare. Därför är jag extra glad att våren har kommit och jag kan gömma mig bakom mina stora solglasögon. Där kan jag vara mig själv.