Jaha. Så har det skett en jordbävning med epicentrum nära Rom. Jag får väl vara glad att det inte skedde när vi skulle dit. Annars har jag ju en tendens att dra terrorism och katastrofer med mig vart jag än åker. Jag brukar se det som att jag är en seriefigur med ett ständigt regnmoln hängandes ovanför mitt huvud.

Jag insåg min katastrofförmåga för många år sedan när jag bodde på Karlaplan och jag tittade ut genom fönstret på en stor byggnadsställning på huset mittemot. Genom min blick (misstänker jag i alla fall) rasade hela byggnadsställningen. Tre, fyra bilar blev totalkrossade och gatan såg ut som en kuliss för katastroffilm.

Några år senare skrev jag min kandidatuppsats om Baskien, terrorism och Spanien och befann mig i Madrid för lite research när Al-Qaida bestämde sig för att spränga några tåg i en synkroniserad terroristattack runt knuten med 191 döda och 1500 skadade som resultat. Jag har skrivit om den händelsen HÄR.

Ett par månader senare befann jag mig i vår lilla spanska by och låg och solade med min syrra i vår trädgård när militärpolisen hetsbromsade utanför och skrek att vi var tvungna att ta skydd i vårt hus på grund av bombhot från ETA (baskisk terroristgrupp). Vi fick panik och pekade på vårt hus vars undervåning enbart bestod av enorma glasfönster från golv till tak och undrade hur militärpolisen ansåg att ett glashus vore ett bra gömställe vid eventuell bombning av stranden som låg en meter från huset. Då ändrade dem sig och sa att vi var tvungna att evakuera oss upp i byn. Nu skedde lyckligtvis ingen bombning men ändå. (Vid det här laget var jag lugn i min katastrofnärvaro och åt pommes frites under evakueringstiden).

Sedan finns det ju många småkatastrofer som jag har varit inblandad i (med inblandad menar jag att jag har varit där). Som när en tjuv bröt sig in i vårt spanska hus och snodde yoghurt, juice och pappas splitternya Volvo. Läs gärna om den historien HÄR.