Sitter här hemma med en kopp te i handen och läser den kommande Pulitzervinnaren Svensk Damtidning. Journalistiken är självklart lysande med vackra formuleringar och utropstecken i brödtexten: ”Så nesligt! Storhertig Henri har tvingats byta Vietnamresan mot sjuksängen.” och ”Lord Fredrick Windsor är kär som en klockarkatt”. Sedan läser jag ett reportage om Prins Carl Philips nya liv som singel i Skåne och läser en mening om den skånska adelns snorkighet: ”Skåneadeln har alltid ansett sig vara lite förmer än övrig svensk adel. Och nu har de vatten på sin kvarn. säger en icke-skånsk grevinna lite surt” och slås av att man inte ens behöver vara en adlig skåning för att känna sig förmer.

Det gör ju varenda skåning oavsett om han är fabriksarbetare eller bankir. Känner sig lite förmer, alltså. I Skåne är det mot lagen (i alla fall den sociala sådana) att svara ärligt var man bor om det är så att man är så dum i huvudet att man har bosatt sig i Stockholm. Säger man ordet Stockholm i ett samtal måste man förbereda sig på att denna plats måste häcklas ett antal gånger innan man fortsätter samtalet igen. Som att ordet Stockholm smittar ner skåningar med Tourettes syndrom. Min fråga är varför.

Jag har bott 20 år i Skåne något utomlands och resten i Stockholm. Båda ställena är fina och bra på många sätt. Men det finns ju en anledning till varför jag lämnade Skåne och drog till huvudstaden (Stockholm då – inte Köpenhamn som annars räknas som den acceptabla sådana). Det betyder ju inte att jag inte gillar Skåne längre men det jag behövde för att leva mitt liv fanns i Stockholm. Det var inget statement. Bara en simpel flytt. För enligt mig finns det inget tråkigare och mer pinsamt än människor som tror att någon annan vill lyssna på deras trångsynta och fördomsfulla åsikter.