När min lillasyster Mia var liten så använde vi henne lite som en docka. Vi klädde henne som vi ville, gav henne regi till olika program vi spelade in med videokameran och tvingade henne att lyssna på samma musik som oss.

En dag skulle något barn i Mias klass ha maskerad. Då var Mia ungefär åtta år gammal. Och vi bodde långt ut på landet där gemene man inte var särskilt känd för sin oerhörda allmänbildning direkt. Ändå bestämde vi att Mia skulle kläs ut till Björk i Venus As A Boy-videon (lova mig att titta på den om ni inte har sett den förut för att se likheterna).

Mia hade ju självklart lyssnat till leda på den där skivan och var helt på att kläs ut till Björk. Hon trodde att hon hade den absolut bästa, mest kreativa maskeraddräkten. Och bra var den. Detaljrikedomen är underbar. Allt från hår till prickar över ögonbrynen, till exakt rätt nyans på läpparna till ägget i handen och den omsorgsfullt kajalritade kompasstatueringen. Problemet var när Mia förväntansfull och glad anlände till maskisen och alla ungarna bara: ”Vim fän e duuu, Maraja?”