När jag var liten var jag så in i helsike rädd för eld. Jag drömde mardrömmar om att en pyroman kom och satte fjutt på vårt hus på natten. Jag trodde även att pyroman var en dikotomi till brandkår. Vad skulle liksom brandkåren göra om inte det fanns ett yrke som pyroman? Lite som tjuv – polis-tänk om ni fattar hur jag menar.

På helgerna brukade Pappa ta med oss barn till skogen och göra upp en eld där vi grillade korv till lunch. Men efter ett tag insåg Pappa att jag fick sådan panik så skogutflykterna avslutades med att vi tog bilen hem och kokade korven. När jag började på scouterna skulle man sitta i en ring med varsin tändsticka och liksom tända den på ungen till höger om en och skicka elden vidare till ungen till vänster. Jag kunde aldrig delta i den aktiviteten

Så kom min nionde födelsedag och Mamma fick väl någon idé om att ge mig en kognitiv beteendeterapi-övning som hette duga: jag skulle bära in min födelsedagstårta med tända ljus till gästerna i vardagsrummet. Möjligen går det att se på mitt ansiktsuttryck hur mycket jag uppskattade detta tilltag. Men det är inte omöjligt att det hjälpte. Jag kan nämligen inte minnas att jag efter den där ångeststunden drömde en enda pyromandröm.