Jag funderar på resande. Normalt sett kuskar jag genom Europa om somrarna. Nuförtiden blir det trist nog med flygplan direkt till Spanien istället för bil (eller lastbil, tack gud). Fram till 1998 tillbringade jag många dygn på franska landsvägar, tyska autobahn, sov på hemsökta hotell i bortglömda byar i Normandie och fluffade duntäcken högt uppe på någon österrikisk alptopp. Man kan säga att Europa känns hemma men ändå borta. Trygga resmål där man kan klara sig på sin franska, engelska, spanska och tyska. Emellanåt kör man hittepåitalienska eller kör engelska, tyska och svenska i en mixer och pratar holländska (nej, det gör jag inte eftersom alla holländare talar engelska).

När jag var runt sjutton, arton år hade jag ett stort sug att åka till: Island, Marocko och Indien. Just dessa tre länder. Island lockade med en kombination av urgammal skandinavisk kultur, spännande språk, dramatiskt landskap och kanske främst Björk som person och Damon Albarns delägarskap i Kaffibarinn – en cool indiebar. Till Marocko ville jag för kryddorna, tygerna och Tagine-grytornas skull. Indien kändes coolt rent färgmässigt, matmässigt och spirituellt sett (plus att det under nittiotalet verkade hippt med goatrancefester på stranden). Jag kom inte iväg till någon av dessa destinationer.

Istället fortsatte jag att kuska mig fram genom mitt älskade Europa. Förklädd trygghet är underskattad.

Nu, många år senare har mitt resefokus ändrats lite. Man kan säga att jag har upptäckt mig själv mitt mellan två politiska block (obs! påminner mig om en gång för längesedan på en korridorsfest då jag på tvångsmässigt diplomatmaner presenterade en amerikansk granne för alla armenier, palestinier och sudaneser jag hittade för att liksom ”skapa samhörighet och jobbar för världsfred” under influence). Jag vill å enda sidan åka till New York och även L.A och köra ”ytlig-resa”-stuket. Sedan har jag något slags oförklarligt sug att besöka ”ondskans axelmakter”. Mest av allt vill jag till Nordkorea. Tyvärr är det superdyrt och väldigt svårt att komma in. Jag skulle exempelvis misstänka att Norkorea skulle avslå min inreseansökan bara för att jag har en blogg. Sedan blir man påtvingad två guider (läs: vakter) som följer en vart man än går. Trots detta är jag ändå sugen på Saudiarabien, Iran och av någon absurd anledning Rumänien (hej lilla Paris fast ex-diktatur).

Problemet är väl bara att det först kostar massor att besöka dessa ställen (minus Rumänien kanske då). Sedan är det en massa jobb för att ens få inresetillstånd. Lägg sedan till att jag som kvinna måste ha en manlig respartner som jag dessutom måste vara gift med för att kunna gå runt på gatorna (om nu inte pappa vill följa med). Sedan måste jag investera i huvudduk och lång, fotsid kappa. Men största sannolikhet kommer jag att nöja mig med Rom-resa i maj och Spaniensemester i augusti och sedan planera New York med syrran framåt höst/vår 09/10 istället. Så mycket för den äventyrligheten.

Riyadh, Saudiarabiens huvudstad