Men jag vet inte vad det är men jag känner mig så satans oinspirerad sedan en vecka tillbaka. Tror det är PMS. Och pollenallergi. Dessa två gissel som jag nyligen liksom bara fick. Hade inte bett om dem och har aldrig haft dem men jag fick dem ändå. Mitt forskningsunderlag: i söndags började jag gråta på tunnelbanan för jag tyckte så synd om en hemlös som ställde sig i full vagn och berättade att han verkligen behövde lite pengar eller mat eller dryck eller vadsomhelst från någon vänlig människa och då skulle han känna sådan tacksamhet. Jag tyckte att det var så vidrigt med en kille i min egen ålder som liksom stod där med mössan i hand så jag gav honom pengar jag egentligen skulle fikat för. Den största sympatin kom på något skruvat sätt ur att han talade som jag. Samma dialekt. Nordvästskånska med spår av universitet och exilboende. Tänkte typ att det hade kunnat vara jag fast han var en han och antagligen hade haft ett lite jobbigare liv. Det var ju en självupptagen tanke vid närmaste eftertanke. Men ändå. Igår kväll gick jag emot hela min nyttiga diet-vecka och köpte en brownielängd på 7eleven (ja en längd, inte en brownie som normala människor brukar). PMS med andra ord. Och allt detta har gjorts i ett töcken av rinnande ögon, nästäppa och andningsbesvär.