Efter Kajsa Ekis Ekmans välskrivna recension av Gustav Fridolins bok ”Blåsta. Nedskärningsåren som formade en generation” får jag enorm lust att läsa den. Jag tror de flesta kan enas om att åttiotalisterna har fått lite skeva epitet som inkluderar överkonsumtion, mobiler, ovilja att jobba med annat än media och Paris Hilton-hundar. Fridolin tar tydligen avstamp i nittiotalets kristid då skolböcker drogs in, ungdomsgårdar stängdes och klimatet var ungefär iskallt. Jag är en sen sjuttiotalist och känner igen mig i det som står. Jag minns hur alla utåtagerande ungar i högstadieskolan helt plötsligt började lyssna på vit makt-musik och skolan satte inte ens ner foten när ungarna satte igång musiken i högtalarsystemen i skåphallen. Fridolin pekar på en schizofren generation. Thailandsresor kombineras med en tur till psyket på grund av ångest. Möjlighet att köpa sin egen lägenhet och få ett fast jobb är snarare undantag än verklighet för åttiotalisterna. Helt enkelt: en intressant twist på den generation som normalt sett brukar kallas lyxgenerationen.