Med ungefär en hundradels sekunds marginal lyckades jag avvärja att installera runt tio trojaner och ett hundratal virus på datorn. Ett klick till och jag hade varit där. Igen. Den här gången var det Perez Hilton som höll på att sätta spiken i kistan för den här datorn. Jag är lite för snabb när det gäller datorer. Jag visste att det hela tiden poppar upp en påminnelse om att jag bör uppdatera virusprogram men jag ignorerar det. Så gick jag in på Perez och då blir skärmen blank och en urgent uppmaning kommer och meddelar att jag måste fixa det NU för datorn är attackerad. Jag trycker i panik på avbryt eftersom man ej ska klicka på sånt när de dyker upp på nätet. I all hast glömde jag att ”ok” och ”avbryt” tar en till virus båda två. Det är ju KRYSSET man måste trycka på.

Jag utbrast i någon typ av ickeverbalt nödrop som min kille bara känner igen som ”virusanfallskriket” och kom lyckligtvis till min räddning innan jag började paja ännu en hårddisk. Ibland ser jag den här datorn som en tävlingshäst – sönderriden, barrerad, småhalt på höger bakben, löddrande hals och en blick som visar ögonvitan. Och det är jag som är den där djurplågande tyska ryttaren som bara bryr mig om att vinna. Jag öppnar nya flikar trots att datorn i tre olika webbläsare redan baxnar av de trettiotal som är öppna. Jag slänger filer och bilder omkring mig utan att städa upp. Jag låter aldrig datorn vila. Någonsin. Man borde kanske rentav släppa ut stackarn på lite grönbete. Låta datorn ladda batterierna ett tag.