Jag är ju något av en historieromantiker. Påtagligt ofta föreställer jag mig att jag får en tidsmaskin och får välja ett årtionde som jag får besöka. Nästan alltid kommer jag fram till att det är 1920-talet jag vill åka till.

The Lost Generation. Smaka på Hemingways ord (visserligen stulet av Gertrude Stein, men ändå). De som slogs i första världskriget som artonåringar och sedan förlorade alla illusioner men med hjälp av lite pengar på fickan lyckades dra till Paris och tillbringa tjugotalet med att skriva, måla och bara vara kreativa – de var The Lost Generation.

Det är just deras liv jag vill dissekera. Jag vill ha en kappsäck full av franska Franc, en rymlig knälång klänning, ett hårband med en fjäder, bobbat hår, mörkrött läppstift och mycket svart spets. Med andra ord: jag vill se ut som en riktig Flapper. Sedan vill jag parkera min lilla tidsmaskin i korsningen Rue Vavin/Boulevard du Montparnasse och smita in på La Rotonde eller La Closerie de Lilas och hitta Hemingway med sina två pennor, sin pennvässare och skrivblock sittandes vid sitt bord, glad över att ingen stör honom. Bakom honom sitter Modigliani och Faulkner och smågnabbas om lunchnotan medan Peggy Guggenheim låter sig övertalas av Man Ray att bli fotograferad i tjusig huvudbonad nästa vecka.

Jag ställer mig vid bardisken, lite vid sidan och iakttar. Beställer in ett glas billigt rött. Glaset är smutsigt men jag säger inget. Dricker ändå. Helt plötsligt ser jag att Kay Boyle står bredvid mig. Det tar inte lång tid förrän hon på en amerikanska som vittnar om privatskola säger något dräpande om den tjusige Faulkner borta vid bordet. Hennes tonfall rimmar illa med den längtan jag ser i hennes blick. Hon mumlar något om att det är svårt för en kvinna att veta var man hör hemma – hur man ska vara för att få något att fungera. Inom ett par minuter är Kay Boyle och jag inne i en djup jämställdhetsdiskussion som faktiskt inte avslöjar vilket år jag egentligen kommer från.

Efter en promenad med Kay ända upp till Place St Sulpice går vi in på en liten matbutik och köper bröd, ost och skinka och några flaskor vin. Sedan promenerar vi bort till Rue Notre-Dame-Des-Champs och hem till Hemingway som är värd för kvällens get-together. Alla de utblottade bohemerna som bara druckit en café crème på hela dagen hurrar när vi kommer med mat. Jag köper så att säga min väg in i Montparnasse-gänget. Det går över förväntan och innan midnatt dansar vi alla charleston till en knastrig skiva – ingen lika bra som Josephine Baker, men det gör inget.

Tidigt, tidigt på morgonen, innan butiksägarna på gatan ens börjat spola trottaren smyger jag iväg från lägenheten. Jag lämnar tjugotalets kulturella elit, kommande nobelpristagare, författare och konstnärer bakom mig och springer bort till min parkerade tidsmaskin. Med ett knapptryck är jag tillbaka i Stockhom och det är 2009. Efterfesthemsläntrarna på Södermalm tittar på mig och jag kan se att de tror att jag har varit på maskerad. Och det har jag ju på ett sätt.