Idag är det helt underbart väder – som resten av påskhelgen. Termometern står på ungefär 16-17 grader men i solen är det t-shirtväder. Den enda problemet är att jag vaknade av att jag inte kunde andas. På riktigt. Jag scannade liksom igenom kroppen. Lunginflammation kanske? Nej. Svår ångest? Nej, verkar inte så. Sedan kom jag på det: pollenallergi, såklart! Jag trampade ner till apoteket och förklarade min situation för att liksom få tips om det mest effektiva läkemedlet. När jag kom till andnöd så fick apotekaren något hysteriskt i blicken och sa: ”Du måste till en läkare. Direkt!”. Jag bara: ”Kan ej. Ska med plan till Stockholm och hinner ej gå innan och vårdcentralen är stängd när jag kommer fram”. Hon skakade bara på huvudet och mantrade vidare om läkare och kortison i andningsmask och jag vet inte vad.

Så jag gick hem utan medicin. Ska rota fram lite luftrörsvidgande i hemmets gömmor. Det positiva med att ha en förälder i sjukhusbranschen. Sedan tänker jag: kunde jag för några år sedan gå en vecka med dubbelsidig lunginflammation och dessutom gå ut kvällen innan jag hamnade på sjukan för att jag hade helstrypt syretillförsel så borde jag väl klara mig till imorgon? (Gud, tänk om jag egentligen fick en hjärnskada den där gången då jag knappt andades på en vecka. Det skulle förklara en hel del.)

Ikväll flyger jag tillbaka till Stockholm. Det är inte klokt vad en vecka kan gå snabbt. Men jag har hunnit med:

• 2 Danmarksresor
• 3 utekvällar
• 2 olika sorters filéer (lamm och kalv)
• 56 hemvideos från åttiotalet (jag och mina syskon har uppenbarligen alltid varit dialektmässigt challanged
• 2 restaurangbesök
• 1 födelsedag
• 2 grillningar

Om vi fortsätter på utklädningstemat så hamnar vi på Halloween när jag gick i tvåan. Då klädde jag ut mig till häxa och såg ut som nedan. Inte ens mina vänner kände igen mig. Men ändå lyckades jag hångla upp killen som jag hade spanat på ett tag och kände att den här kvällen var ju en riktigt bra kväll. Efter två timmar ungefär tittar killen på mig och bara: ”Alltså, vem är du egentligen?”. Jag bara: ”Eh, Malin Collin. SP2C.” Då kisade han lite med ögonen, förflyttade blicken i fjärran liksom. Man riktigt såg hur han bläddrade igenom skolkatalogen ur minnet. Sedan lyste han upp och sa: ”bra”. Tack gode gud för det där sista ordet, tänkte jag.

När min lillasyster Mia var liten så använde vi henne lite som en docka. Vi klädde henne som vi ville, gav henne regi till olika program vi spelade in med videokameran och tvingade henne att lyssna på samma musik som oss.

En dag skulle något barn i Mias klass ha maskerad. Då var Mia ungefär åtta år gammal. Och vi bodde långt ut på landet där gemene man inte var särskilt känd för sin oerhörda allmänbildning direkt. Ändå bestämde vi att Mia skulle kläs ut till Björk i Venus As A Boy-videon (lova mig att titta på den om ni inte har sett den förut för att se likheterna).

Mia hade ju självklart lyssnat till leda på den där skivan och var helt på att kläs ut till Björk. Hon trodde att hon hade den absolut bästa, mest kreativa maskeraddräkten. Och bra var den. Detaljrikedomen är underbar. Allt från hår till prickar över ögonbrynen, till exakt rätt nyans på läpparna till ägget i handen och den omsorgsfullt kajalritade kompasstatueringen. Problemet var när Mia förväntansfull och glad anlände till maskisen och alla ungarna bara: ”Vim fän e duuu, Maraja?”

Jag kan inte sluta att tjata om hur långt hår jag har fått så: Titta vilket långt hår jag har fått! Och då klippte jag mig för nio dagar sedan dessutom!

Igår drog jag tillsammans med min familj till Köpenhamn. Vi skulle nämligen käka påskaftonslunch i den danska huvudstaden och tog således stor-Volvon dit. Tyvärr var vi syskon ändå för tjocka för att man skulle kunna kalla det en bekväm resväg. Men vi körde i alla fall till Vesterbro och Köpenhamns Meatpackning District vilket – precis som i New York fast i betydligt mindre skala – har gått från nedgånget innerstadsområde med slakterier till super-up-and-coming fullt med små gourmetrestauranger, brunchställen och coola barer.

Här ser man Helsingborg från färjan

Och här Kronborgs slott i Helsingör

Efter lunch drog jag och Anna till Marc by Marc Jacobs-butiken och dånade över några klänningar och innan dess bytte jag en plånbok till en sminkväska (födelsedagspresent). Märket är detsamma som den rosaröda handväskan.

Anna utanför Whyred-butiken

När vi var hippa gymnasister (på nittiotalet) så drog vi till Köpenhamn ungefär alltid för få lite storstadsinjektion. Då sprang vi alltid först till Kronprinsensgade för att ta en fika med äkta Pariskänsla på (fortfarande coola) Café Sommersko (man hittade dit med hjälp av den stora klockan och dess gula fasad). En gång satt Nina Persson i The Cardigans och fikade när Anna var där. Varje gång vi går förbi caféet berättar Anna den anekdoten. Eftersom det hände ungefär 1994 så har jag hört den kanske en miljon gånger. Men den är bra. (Flickan i vänstra hörnet av fotot är Anna som berättar ovanstående anekdot)

Mittemot Café Sommersko ligger det som var den coolaste butiken ever under vår tonårstid – Flying A. Dit sprang vi för att få tag i det senaste klisterglittret för att sätta under ögonen. Igår provade jag en dyr parfym som hette Cinnamon Bun och tog på asmycket för jag ville att min andra syrra Mia som liksom jag är besatt av kanelbullar skulle få lukta. Det slutade med att hela bilen stank artificiell kanelbulle på vägen hem så vi fick stanna till på en bensinmack och köpa muffins till hela familjen

Problematiskt när man egentligen är ute i sin hemstad, går hem och kissar då hemmet ligger 25 meter från baren och inser att man kanske vill kolla hemvideos från -89 med syrran istället för att sjunga allsång till indielåtar från förr.

Upptäckt: skåningar säger tissdag istället för tisdag. Urakul.

Här kommer lite foton från igår. Jag lovade någon att fota alla rätterna men glömde bort mitt löfte direkt efter förrätten. Därför kan jag bara ge er foton på räkor. Förlåt. Sedan gick vi i alla fall ut – syrrorna och extrasystern – på PL13 – Helsingborgs absolut bästa bar med fab musik. Det spelades Elastica (inte mindre än två låtar), Lush, gammalt Blur och det blev till och med allsång till Don’t Look Back in Anger med Oasis. Extremt roligt. Fick en Fishermans friend-shot genom att en viss ägare sprejade en blomspruta fylld med denna dryck rakt in i min mun.

Räkcocktail

Anna, Sanna i mitten och Mia

Eder bloggskribent

Två av systrarna Collin

Sanna och Mia

Min syrra Mia och jag hittade en Chase Crawford (Nate i Gossip girl) från Helsingborg. Jämför med hjälp av referensfotot under deras likhet.

Sitter här hemma med en kopp te i handen och läser den kommande Pulitzervinnaren Svensk Damtidning. Journalistiken är självklart lysande med vackra formuleringar och utropstecken i brödtexten: ”Så nesligt! Storhertig Henri har tvingats byta Vietnamresan mot sjuksängen.” och ”Lord Fredrick Windsor är kär som en klockarkatt”. Sedan läser jag ett reportage om Prins Carl Philips nya liv som singel i Skåne och läser en mening om den skånska adelns snorkighet: ”Skåneadeln har alltid ansett sig vara lite förmer än övrig svensk adel. Och nu har de vatten på sin kvarn. säger en icke-skånsk grevinna lite surt” och slås av att man inte ens behöver vara en adlig skåning för att känna sig förmer.

Det gör ju varenda skåning oavsett om han är fabriksarbetare eller bankir. Känner sig lite förmer, alltså. I Skåne är det mot lagen (i alla fall den sociala sådana) att svara ärligt var man bor om det är så att man är så dum i huvudet att man har bosatt sig i Stockholm. Säger man ordet Stockholm i ett samtal måste man förbereda sig på att denna plats måste häcklas ett antal gånger innan man fortsätter samtalet igen. Som att ordet Stockholm smittar ner skåningar med Tourettes syndrom. Min fråga är varför.

Jag har bott 20 år i Skåne något utomlands och resten i Stockholm. Båda ställena är fina och bra på många sätt. Men det finns ju en anledning till varför jag lämnade Skåne och drog till huvudstaden (Stockholm då – inte Köpenhamn som annars räknas som den acceptabla sådana). Det betyder ju inte att jag inte gillar Skåne längre men det jag behövde för att leva mitt liv fanns i Stockholm. Det var inget statement. Bara en simpel flytt. För enligt mig finns det inget tråkigare och mer pinsamt än människor som tror att någon annan vill lyssna på deras trångsynta och fördomsfulla åsikter.