Nu har jag precis varit hemma hos Alex Schulman och ätit frukost. Det bjöds på mackor, yoghurt och kaffe och Alex snicksnackade om Twitter och läste sedan lite ur sin bok som jag sedan fick ett signerat exemplar av. Mycket udda. Jag menar, pressträffar brukar ju ske på lite mer offentliga platser, inte hemma i någons vardagsrum. Men udda kan också vara trevligt. Nu ska jag slänga de sista grejerna i min resväska och sedan bär det av till flygplatsen.

Vet ni vad? Imorgon bitti är jag hembjuden till Alex Schulman. Han ska tala lite som sin bok som släpps i dagarna och bjuder på frukost. Det besvärliga är att jag i så fall måste sticka direkt till Bromma för jag måste checka in vid 11. Pinigt att ta med sig en resväska stor som ett mindre afrikanskt land hem till bloggurun himself.

Måste köpa vårskor. Jag insåg det igår när det regnade. Jag har bara vår/höstskor som läcker in. Så sorgligt. Jag är en av de där somliga som går med trasiga skor. Problemet är att jag av princip inte gillar ballerinaskor (eller flats som modebloggare kräkframkallande nog säger). De är helt enkelt för platta och jag får ont i ryggen och känner mig som en 30-åring som klätt ut sig till 12. Sedan är det det där med tygskor. Typ en enkel liten doja i typ svart. Är jag en tygskoperson? Jag har ställt mig denna fråga flera gånger i helgen. Min syrra gav mig en blick av förakt  när jag ställde frågan till henne och därmed inser jag att en tygsko kanske inte är en stor investering rent imagemässigt. Det är ju typ bara… en tygsko.

Jaha. Så har det skett en jordbävning med epicentrum nära Rom. Jag får väl vara glad att det inte skedde när vi skulle dit. Annars har jag ju en tendens att dra terrorism och katastrofer med mig vart jag än åker. Jag brukar se det som att jag är en seriefigur med ett ständigt regnmoln hängandes ovanför mitt huvud.

Jag insåg min katastrofförmåga för många år sedan när jag bodde på Karlaplan och jag tittade ut genom fönstret på en stor byggnadsställning på huset mittemot. Genom min blick (misstänker jag i alla fall) rasade hela byggnadsställningen. Tre, fyra bilar blev totalkrossade och gatan såg ut som en kuliss för katastroffilm.

Några år senare skrev jag min kandidatuppsats om Baskien, terrorism och Spanien och befann mig i Madrid för lite research när Al-Qaida bestämde sig för att spränga några tåg i en synkroniserad terroristattack runt knuten med 191 döda och 1500 skadade som resultat. Jag har skrivit om den händelsen HÄR.

Ett par månader senare befann jag mig i vår lilla spanska by och låg och solade med min syrra i vår trädgård när militärpolisen hetsbromsade utanför och skrek att vi var tvungna att ta skydd i vårt hus på grund av bombhot från ETA (baskisk terroristgrupp). Vi fick panik och pekade på vårt hus vars undervåning enbart bestod av enorma glasfönster från golv till tak och undrade hur militärpolisen ansåg att ett glashus vore ett bra gömställe vid eventuell bombning av stranden som låg en meter från huset. Då ändrade dem sig och sa att vi var tvungna att evakuera oss upp i byn. Nu skedde lyckligtvis ingen bombning men ändå. (Vid det här laget var jag lugn i min katastrofnärvaro och åt pommes frites under evakueringstiden).

Sedan finns det ju många småkatastrofer som jag har varit inblandad i (med inblandad menar jag att jag har varit där). Som när en tjuv bröt sig in i vårt spanska hus och snodde yoghurt, juice och pappas splitternya Volvo. Läs gärna om den historien HÄR.

 

Idag gör jag tusen saker. Och imorgon sticker jag till Helsingborg strax innan lunch. Just nu tackar jag mig själv för att jag bokade flyg och inte tåg och att jag bokade från Bromma och inte Arlanda. Mycket snabbare, mycket mer effektivt. Nackdelen är väl att jag flyger propellerplan vilket känns som att det är lättare att hamna på Lost-ön med jämfört med SAS trevliga och säkra flygmaskiner. Imorgon eftermiddag tänkte jag sticka över en snabbis till Danmark och handla några saker. Ni vet innan påskens begränsade öppettider sätter igång. Stockholm-Helsingör på två timmar. Inte dåligt.

Idag är något av en bottennappsdag. Jag har i runda slängar tusen saker som måste ordnas inom 36 timmar och på en söndag får man inte tag i någon. Jag hade nämligen missat att det är påsk nästa vecka och min tidsplan för några crucial moments i mitt liv vändes då upp och ner. Man skulle kunna sammanfatta min status som käkpress, sprängande huvudvärk, ångest och ett behov att gräva ner mig i ett hål och aldrig titta upp igen. Men det ska väl gå, det här också.

Jag hatar att sminka mig. Innan var jag en sådan tjej som sällan lämnade huset osminkad – typ såg smink som en del av min image (haha, vad töntig ord). Men för kanske fyra år sedan drabbades jag helt plötsligt av en hudåkomma. Hela mitt ansikte fylldes av små röda utslag och efter flera månader av översminkande och krämsmörjning gick jag till en läkare som var hemskt högfärdig och feldiagnostiserade mig. Resultatet av hans medicinering gjorde att hela ansiktet sprack upp och varenda kvadratmillimeter av fejjan var rödprickig. Smärtan av att ha massor av vätskande sprickor i ansiktet går inte att beskriva. Och folk vände sig om på stan som att jag var leprasmittad. Aldrig har jag varit så medveten om hur jag såg ut.

Jag hamnade sedan hos ännu en läkare som skickade mig till en överläkare på Karolinska hudavdelningen och där fick jag reda på att jag led av något som heter perioral dermatit. Det är tydligen inte ovanligt bland tjejer i tjugoårsåldern och är en ofarlig hudsjukdom som blir värre av kortisonbehandling (exakt det jag fick av den felbehandlande läkaren). Behandlingen är Tetracyklin (antibiotika) fulldos under flera månaders tid. Efter den där felbehandlingen tog det fyra månader innan jag såg normal ut igen. Och under den tiden fick jag inte använda smink. Inte heller någon ansiktskräm.

Under de senaste åren poppar den här hudåkomman upp då och då (dock inte lika illa som den där första gången), särskilt när jag har använt smink lite för ofta. Detta har ju tvingat mig att gå från ständigt sminkad tjej till en sådan där scouttyp som läser på KTH (inget ont menat) som aldrig sminkar sig. Det har varit sjukt svårt och jag insåg aldrig innan hur mycket av den där löjliga självkänslan som faktiskt satt i sminket. Fortfarande avskyr jag att träffa någon för första gången osminkad. Men när jag går ut eller går på fest sminkar jag mig fortfarande alltid. Dagtid undviker jag det dock i den utsträckning som går – förutom när jag ska på något möte som känns lite viktigare. Därför är jag extra glad att våren har kommit och jag kan gömma mig bakom mina stora solglasögon. Där kan jag vara mig själv.

Just ni peppar jag för Aftonbladetbloggens relansering senare i vår. Inte nog med att man kommer att kunna använda sig av Google Analytics eller Statcounter och Bloggtoppen för att mäta sin statistik på bästa sätt (tänk kunna se vilka städer ens läsare kommer ifrån och hur de har hittat till ens blogg) man kommer också kunna designa bloggen så som i blogspot.com och blogg.se. Det innebär att man utgår från en mall som man sedan kan göra precis hur personlig man vill. Det bästa av allt är att man kan välja att ta bort det förhatliga och omoderna bloggnumret i sin bloggadress och ersätta det med ord. Äntligen kan man få en adress som stämmer överens med ens bloggnamn. Det kommer att bli ett helt nytt och fräscht bloggverktyg och just nu känns det som att jag förlorade anledningen att byta adress på den här bloggen. Den kommer att bli så bra!

Ni vet att det var skådespelaren Henry Cavill (spelar Charles Brandon i The Tudors) som författaren till Twilight-böckerna, Stephenie Meyer, tänkte på när hon skrev om Edward Cullen? Hon brukade nämligen roa sig med att sitta och klicka på imdb.com för att leta upp skådespelare som passade in på de karaktärer hon skrev om i böckerna och Henry Cavill var liksom Edward för henne. När det sedan blev dags att göra film av böckerna insåg hon att Cavill hade hunnit bli lite för gammal för att spela sjuttonåring så då fick det istället bli Robert Pattinson. Vem känner sig nöjd med det valet?

Jag satt här och kollade igenom några av mina riktigt gamla blogginlägg. Jag fastnade för ett inlägg som handlar om sommarflirtar och som publicerades som sommarblogg på aftonbladet.se då det begav sig. Nu när solen skiner så fint och man börjar få hopp om att sommaren en dag kommer att dyka upp så tycker jag att ni ska läsa det och få lite sommarkänslor:

HÄR hittar ni sommarflirt-inlägget