Jag sitter här och funderar över Stockholm. Jag tänker på stadens olika delar och hur långt ifrån varandra de ibland kan kännas. (Och det här resonemanget är ju löjligt när vi börjar jämföra med riktiga storstäder som Paris, London eller New York). Men i alla fall. Jag bor på Södermalm nu. Och det är pinsamt sällan jag tar mig härifrån. Under mina år i Stockholm har jag bott lite varstans och när jag bodde på Östermalm lämnade jag sällan den stadsdelen heller. Allt finns ju på gångavstånd eller med två stationer på tunnelbanan eller bussen.
Gemensamt med alla stockholmare avskyr jag ju City. Det är alltid packat med folk – trängsel, stress, hets och saknar dessutom själ eftersom politikerna på sextiotalet var fullkomligt dumma i huvudet och rev alla gamla fina hus och byggde betongkomplex och bankhus. När jag bodde i Helsingborg och man fick en håltimme på förmiddagen och gick ner till shoppinggatan var det ofta folktomt. Det kändes som att staden hade öppnat butikerna bara för en själv. Så känns det aldrig i City. Varenda gång jag har varit där kommer jag hem med svett i pannan och hjärtslag som efter en intervallträning.
Jag minns när jag flyttade från Karlaplan och tillbringade en termin i Skåne. Då saknade jag Stockholm och min gamla stadsdel så mycket. När jag sedan flyttade tillbaka så besökte jag ju aldrig Östermalm. Trots att jag bor på Södermalm hade jag lika gärna kunnat bo i Australien med tanke på hur långt borta det känns. Men den stadsdelen som alltid känns längst bort för mig är Kungsholmen. Trots att den geografiskt sett inte ligger så långt borta så känns det som ett projekt när man ska dit. Det är blå tunnelbanelinje, det är en ö som känns isolerad och man kan exempelvis ta sig dit via den oändliga och självmordsstämplade Västerbron.
Men trots detta funderar jag på att i eftermiddag promenera – från hjärtat av City, Sergels torg, genom Gamla Stan, över Slussen och sedan Götgatan ändra fram till mitt hus. När solen skiner är en promenad längs Skeppsbron överlägsen.
Gamla stan i mitten
