Jag fungerar på ett sådant sätt att när jag börjar gilla något så brister alla mina förarbetade fördämningar och istället för att lite coolt och världsvant uppskatta en företeelse så blir jag helt till mig. Jag börjar liksom älska den här grejen med oerhörd passion och lägger ner all min lediga tid på att googla fram saker om den, prata om den med andra (som inte är så intresserade) och att liksom dagdrömma om den. Dessa företeelser kan vara allt från en riktigt bra skiva, en sedan länge död författares liv, ett förtryckt men okänt folkslag på jorden till en svinbra tv-serie. Jag kan med andra ord inte tycka om något utan att älska det. Som en besatt.

Anledningen till varför jag aldrig har sett ett enda avsnitt av Star Trek är av just denna. Jag vet ju att jag kommer att bli besatt: tänk spännande påhittat språk, rymden och lite krig och ni har den perfekta mixen för en Malin-hysteri. För det är ju på något sätt också mer socialt accepterat att vara mycket förtjust i något lite halvpretentiöst litterärt dravel eller bry sig om säkerhetspolitiska detaljer från första världskriget (vilket jag givetvis också är besatt av) än att älska Star Trek urskillningslöst. För en Trekkie vill man ju helst inte vara.

Men nu kommer ju filmen. Hur ska jag kunna hoppa över den? Alla som har något typ av populärkulturellt intresse känner väl ändå viss pepp att se vad filmmakarna (mannen bakom Lost) och skådespelarna (Bland annat Syler i Heroes) har gjort med den här rymdhistorien. Men ser jag filmen är det ju bara som att öppna Pandoras ask och jag sitter inne resten av sommaren och plöjer igenom miljarder timmar Star Trek-tv i soffan.