Jag höll på allvar på att missa Eurovision-semifinalen. Min kille hade som tur var koll på tv-tablån och räddade mig med en minuts respit. Inte för att Eurovision hittills har bjudit på något intressant framträdande men jag håller hoppet uppe. Jag förväntar mig åtminstone ett nummer med minst sex personer på scen – alla klädda i folkdräkter, sjungandes på ett obegripligt språk och gärna något typ av dans/intrument/uppstoppad djur – ja vad som helst för att piffa till det. Det är just när jag ser ett sådant bidrag som jag förstår varför jag gillar Eurovision. (Nedan: den absolut bästa Eurovisionlåten någonsin – Turkiet 1989).