Jag bläddrade förbi ”nyheten” om att Ronnie Wood i Rolling Stones är himlastormande förälskad i en tjugoårig tjej och insåg ännu en gång att jag helt enkelt inte kan greppa relationer över generationsgränserna.

Jag menar inte att döma människor som lever i relationer med stor åldersskillnad. Jag försöker bara hitta något som får mig att förstå det: liksom tänka på det med öppet sinne på något sätt. Varje gång misslyckas jag.

Någonstans tror jag ändå att det finns en poäng att dela livet med någon som befinner sig i ens eget åldersspann – säg plus/minus fem, tio år. Man har gemensamma referensramar och ungefär lika lång tid till döden (om inget oförutsett händer).

Om jag skulle bli ihop med någon som är i pensionsåldern så tror jag först och främst en maktförskjutning skulle ske. Eftersom min hypotetiska pojkvän har levt ett halvt liv längre än jag vet han automatiskt lite bättre (även om han inte gör det så utgår han från det). Och dessutom skapade han sin identitet som man under en helt annan tid då varken pappaledighet eller strykning av tvätt hade hög prioritet. Jag tror att en omedveten (eller medveten) underordning som kvinna i den relationen är näst intill oundviklig. Jag har aldrig varit mycket för att reduceras till en ung, snygg och fräsch accessoar som osäkra äldre män skaffar istället för hörapparat.

Jag vill inte vara så förutsägbar så att jag säger att alla unga tjejer som är ihop med gamla män söker en fadersgestalt och/eller ett arv. Men sedan undrar jag vad det annars skulle vara som lockar. Kanske är det roligt att vara ihop med någon som är pensionär så man får mycket tid ihop? Vad vet jag?

Att mannen sedan blir tröttare, svagare och kanske sjuk när man själv är i 40-årsåldern är ju faktiskt också problematiskt även om romantiker brukar mena att man inte är så pragmatisk om man nu blir kär. Men själv har jag alltid varit lite överdriven när det kommer till konsekvenser. Det är kanske därför jag aldrig har intresserat mig för män annat än i min egen ålder.

Säkert finns det massor av lyckliga par där ute från olika generationer men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att det låter besvärligt. Ungefär som när jag var ihop med en spanjor och aldrig kunde prata normalt – vilket i min värld i stor utsträckning innebär tusentals referenser till olika populärkulturella fenomen som kantat just min generations uppväxt. Att direktöversätta Leila K:s uppgång och fall eller valda dialoger ur Torsk på Tallinn är det bästa sättet att döda stämningen.

Eh?