Jag vet inte vad jag tänkte när jag senast köpte mascara. Eller jo, det vet jag egentligen precis: jag skulle kolla om det fanns något bra erbjudande på min mascara vilket det inte gjorde och så blev jag lockprishjärntvättad av en ny mascara som de sålde för 98 kronor i introduktionspris. Herregud, vilket rookie mistake. Inte nog med att mascaran heter Stiletto (tillåt mig att få andnöd på grund av krystad idé) den är såklart också dålig. Jag äger tyvärr inga ögonfransar så när jag sminkar mig måste jag jobba upp fransar genom en sjutton år lång framarbetad process. Det brukar ta en halvtimme och går endast att göra med hårda borstar som separerar och förlänger. Telescopic brukar jag använda. Stiletto har en stor, klumpig borste som spretar åt alla håll. Med den får jag minifransar som också dem står åt alla håll. Ej snyggt. Dessutom har jag pollenallergi i ögonen så hela mascaragrejen är hemsk just nu. Men ändå – nu är det dags att smeta på vad som fastnar för snart ska jag ut en runda med min syrra och försöka leta upp min kusin som är på Sverigebesök från USA.

Folk jag stör ihjäl mig på:

• Stockholmare som bara måste säga något nedlåtande om Göteborg eller Malmö så fort de får chans
• Göteborgare som bara måste säga något nedlåtande om stockholmare så fort de får chans
• Malmöiter som bara måste säga något nedlåtande om Stockholm så fort de får chans
• Människor norrifrån (?) som kallar Stockholm för Fjollträsk (dör).

Herregud – kom med något nytt.

Jag stod just på Hemköp och skulle betala fredagsmaten när jag insåg att mitt visakort var puts väck. Lyckligtvis hade jag av någon outgrundlig anledning precis 120 kronor i kontanter vilket maten på öret kostade (normalt sett har jag av princip aldrig kontanter då jag sedan ungefär tio år tillbaka i det tysta förespråkar ett kontantfritt samhälle). Men kontantfyndet gjorde ju inte att jag hittade mitt visakort direkt. Fick ett mindre psykbryt i tre sekunder innan jag började tänka rationellt. Imorse vid sju köpte jag ett tunnelbanekort. Det var senast jag använde kortet. Alltså sprang jag bort till Pressbyrån och frågade efter mitt kort. De letade men hittade inget. Då fick den snälla pressbyråtjejen en snilleblixt och ringde kvinnan som stått i kassan imorse och frågade om hon visste. Och det gjorde hon! Tjejen kom med mitt visakort och hela min helg räddades bara sådär. Note to self: inte stressa iväg när man har satt ner kortet i chipavläsaren.

Jag försöker planera dagarna här. Är lite sugen på att gå på vip-shoppingen på Topshop ikväll och gratisdrinka med efterfest på Spy Bar. Men sedan kom jag på att jag har typ tre kronor på kontot vilket inte uppmuntrar till sommarshopping plus att jag ska upp vid sextiden imorgon bitti och iväg på viktig grej som man helt enkelt inte kan komma till med sömnbrist och smaken av ”sommarens drink” i munnen. Så idag blir det låg glamournivå. Efterjobbfika med bästa Henrietta känns mysigare och sedan ska jag försöka fynda ett grillat kycklinglår exempelvis på Ica så är middagen kirrad. (Gud, det är med kycklinglåret lät lite sorgligt. Ser mig sitta och knapra på det framför tv:n. Utan tillbehör. Alldeles ensam.)

Nu ska jag hoppa i skorna och ge mig iväg på bio. Jag ska tillsammans med tre bröder gå på Änglar och demoner. Min kille menade att det passade bra att se den nu innan vi ska till Rom så vi kan få lite konspirationsinspiration lagom till resan. Det låter som ett skäl gott nog åt mig. Popcorn, Tom Hanks och låga filmförväntningar utlovar en mysig onsdagkväll.

Inget brukar vara mer stelt än familjefoton. Det har den här bloggen tagit fasta på och letat fram vansinniga bilder på släkt i konstiga poser, löjliga kläder och fula miner. Själv känner jag stor glädje i att skratta åt en familj som poserar på en trädgren eller synkroniserar en trevlig pose. Titta HÄR för fler bilder.

Vi har ju ett släktfoto i min familj där det är jag som pajar allt. Nu ber jag om ursäkt att fotot är så litet då jag själv inte har originalet. Men det är jag som står i mitten med turkos klänning och ser ut som jag har permission från dingdongsjukhuset.

Min favoritperson Sarah Michelle Gellar (eller Buffy som jag helst ser henne som) började spela in pilotavsnittet till sin nya tv-serie igår. Den heter The Wonderful Maladys och handlar om tre vuxna dysfunktionella syskon som förlorade sina föräldrar när de var små. Jag hoppas att HBO plockar upp serien så den får sändas till hösten. Jag menar – de har haft sådan framgång med True Blood så de borde vara vampyrvänliga och indirekt också Slayer-vänliga. Om nu ryktet om en Buffy-film bara är ett rykte så måste man ju på något sätt få sig en liten Gellar-dos. (Undrar om Sarah Michelles Gellars hastiga graviditet är anledningen till de skrotade filmplanerna. Vem vill se en Buffy höggravid liksom? Om det inte är med Spikes barn då givetvis men då hamnar vi i en besvärlig Twilightsituation).

Jag har en tendens att alltid köpa glass fylld med mina favoritefterrätter. Exempel på detta kan vara glass med smak av cheesecake. Eller äppelpajglass. Eller glass med brownies. Av någon anledning blir jag alltid besviken efter att ha ätit min glass. Grejen var ju att jag egentligen var sugen på cheesecake, äppelpaj eller brownies. Inte på glass. Så där har jag suttit och petat i en glass som har förfrusit munnen på mig för att leta fram de största bitarna av godsaker när jag i själva verket hade kunnat köpa en brownie till att börja med. Oerhört dumt.

Jag höll på allvar på att missa Eurovision-semifinalen. Min kille hade som tur var koll på tv-tablån och räddade mig med en minuts respit. Inte för att Eurovision hittills har bjudit på något intressant framträdande men jag håller hoppet uppe. Jag förväntar mig åtminstone ett nummer med minst sex personer på scen – alla klädda i folkdräkter, sjungandes på ett obegripligt språk och gärna något typ av dans/intrument/uppstoppad djur – ja vad som helst för att piffa till det. Det är just när jag ser ett sådant bidrag som jag förstår varför jag gillar Eurovision. (Nedan: den absolut bästa Eurovisionlåten någonsin – Turkiet 1989).

Tydligen kallas Prins Carl Philip för CP av sina vänner. Då undrar jag vad hans ovänner skriker efter honom.