Fin grej: blygrå åskhimmel som bakgrund till nyutslagna, klorofyllhysteriska träd. Jag har som mål att lära mig (lite av) min killes superavancerade digitala systemkamera. En dag som denna när färgerna är så snygga blir jag till och med sugen på att prova (obs! jag fotar väldigt dåligt normalt sett. Typ snabbknäpper med pocketkamera så fel person på bilden hamnar i fokus).

Nej, det är inte meningen att det här ska vara en dålig kopia av Celebrity Baby Blog men ibland kan jag bara inte låta bli. What’s up med Gwen Stefanis unge Kingstons hockeyfrilla? Den första jag kommer att tänka på är Steve Sanders i brokig skjorta och Fanny pack. Och det är väl kanske inte den första inspirationsman man har för sin son. Annars flyger tankar som Miami Vice (på ett dåligt sätt) förbi och blandas upp med lastbilschaufför från Düsseldorf och ett uns av felriktad hipstersfrisyr (ni vet ängsliga människor som klipper sig för tusen spänn på stans hippaste hårsalong och ser helt vansinniga ut efteråt). Det kliar i mina fingrar. Så gärna vill jag bara ta en sax och klippa av nacklockarna.

Just nu känner jag mig lite trött på medborgerliga plikter. Först var det deklarationen som skulle in i tid. Inte för att jag hade en besvärlig deklaration – jag bara skrev i ett nummer på internet och så var det klart – tog väl tre minuter. Nej, det jobbiga var alla de där veckorna som jag påminde mig själv att inte glömma bort att deklarera. Det tog på krafterna. Till slut vaknade jag spänd som en fiolsträng varje morgon med känslan att jag hade glömt något viktigt. Men det hade jag som tur var inte. Dagen innan sista deklarationsdagen fixade jag biffen. Till nästa år ska jag försöka att deklarera direkt så jag slipper de där ångestladdade vårveckorna.

När man precis har hämtat deklarationsandan ska man förbereda sig inför EU-parlamentsvalet. Jag gjorde det där testet som tydligen tog två år att ta fram. Där blev jag något så trist som sosse. Till och med Junilistan eller något främlingsfientligt parti hade låtit roligare än något så grått, fantasilöst och otympligt som sosse. Jag har läst miniintervjuer med alla politikerna högst upp på listorna. De verkar sjukt tråkiga oberoende parti. Typ folk i min egen ålder som har snöat in på kollektivavtal och liknande motsatser till sena nätter på Debaser. Kan inte bestämma mig.

*drömmer om diktatur*

Har ni tänkt på en sak: Alla de restauranger där det i fönstret eller på skylten står ”Fullständiga rättigheter” är precis var alla kvarterets alkisar sitter och dricker. Som att man inte kan köpa alkohol på lite bättre ställen om det inte informeras på utsidan.

Är denna öl möjligen lanserad som Sagan om ringen-fansens fredagsdryck framför World of warcraft? I så fall: grattis till att ta konceptet för långt!

Att uttala saker fel är ju en häcklingskälla för omgivningen. Själv brukar jag vara lite restriktiv när jag för första gången ska uttala ett ord som jag hittills bara har läst. Det finns ju redan så många feluttalade ord man har fått äta upp i efterhand liksom. Det har sagts att den mest felsjungna låten någonsin är Becks I’m a loser. I refrängen sjunger han nämligen en rad på spanska medan alla tror att det är någon slags svårförstådd engelska. Sätt på låten på närmsta Spotify och tvinga kamraterna att sjunga med så kommer ni förstå vad jag menar.

Eftersom jag är skåning och bor i Stockholm finns det en ocean av ord som jag uttalar på skånska som med stockholmska öron uppfattas som fel. Senaste veckan har jag bland annat sagt

• Rutschikana istället för det lite mer välstrukna rutschbana och
• Igelkotte trots att jag vet att man ska droppa det sista e:t

Annars har jag alltid haft problem med:

• Steakhouse. Jag säger [stiikhouse] som vilken bortkommen bonde som helst. Det löjliga är att jag uttalar ”steak” rätt när det står ensamt. (Sedan ska jag till mitt försvar säga att jag sedan några år tillbaka uttalar ordet fel med flit bara för att det låter roligare – ungefär som kidnappa [tjidnappa].
• Shoegaze – denna musikgenre som jag dessutom faktiskt alltid lyssnat på. Av någon sjuk anledning har jag för hundra år sedan läst ordet i någon tidning som ”showgaze” och aldrig tänkt mer på det. *skämmigt*

Ja, helt ärligt finns det ju massor av ord som jag känner mig lite osäker på. Vilka ord uttalar du fel?

Efter några dagar av andningsproblem och slutligen en kväll och natt i kvävningens och panikhostans tecken gick jag till Närakuten idag. Fick reda på att syresättningen i blodet låg på 98 % vilket enligt sköterskan var ”så bra något kan bli” och att CRP visade på 10. Jag tänkte att det var full pott – ni vet – tio av tio. Sedan kom jag på att man nog ska ha under fem eller sju eller liknande. Men det låg ju i alla fall inte på 500 eller vad det nu ska ligga på för att påvisa bakteriesamband. Läkaren menade att mina luftrör helt enkelt hade fått svår pollenchock och skrev sedan ut ett stort antal inhalatorer och lite annat smått och gott från den receptbelagda godispåsen. Sammanfattning: jag har lika svårt att andas men jag är glad att det inte var dubbelsidig lunginflammation vilket jag misstänkte ett tag här i nattens timmar.

Så här ser en Criminal Minds-match ut i det här hushållet: Först ska man helst bestämma om man ska se tre eller fem avsnitt i rad. Oftast räcker tre bra. Sedan sätter man igång det första och börjar klura. Efter ungefär halva avsnittet brukar vi avslöja vilken karaktär vi misstänker är mördaren. När avsnittet är slut delas poäng ut. Ett till den som gissade rätt. Noll till den andre. Sedan kör vi nästa avsnitt på samma sätt. Idag såg vi bara två avsnitt för att Niklas gissade rätt på det första (men till mitt försvar blev jag lite betagen då Jasper Hale – Twilight-vampyr spelade en av rollerna) och båda gissade fel på det andra avsnittet. 1-0 till Niklas med andra ord. Det är väl också en kväll, antar jag.

Jag vet att jag tittar på lite för många tv-serier men nu börjar verkligheten vävas samman med fiktionen på ett förvirrat sätt. Är det bara jag eller blandar man lätt ihop 24:s General Juma (ond rebelledare i den påhittade afrikanska staten Sangala – löst baserad på Rwanda) och den nyvalde sydafrikanska ANC-mannen President Zuma.  De enda klara skillnaderna min hjärna har identifierat är att President Zuma bär någon form av solglasögon medan General Juma inte (i alla fall vad som kommit fram) har varit misstänkt för våldtäkt. (Sedan har Gwen Stefanis yngsta son fått samma namn som President Zuma – inte General Juma).

Jag fungerar på ett sådant sätt att när jag börjar gilla något så brister alla mina förarbetade fördämningar och istället för att lite coolt och världsvant uppskatta en företeelse så blir jag helt till mig. Jag börjar liksom älska den här grejen med oerhörd passion och lägger ner all min lediga tid på att googla fram saker om den, prata om den med andra (som inte är så intresserade) och att liksom dagdrömma om den. Dessa företeelser kan vara allt från en riktigt bra skiva, en sedan länge död författares liv, ett förtryckt men okänt folkslag på jorden till en svinbra tv-serie. Jag kan med andra ord inte tycka om något utan att älska det. Som en besatt.

Anledningen till varför jag aldrig har sett ett enda avsnitt av Star Trek är av just denna. Jag vet ju att jag kommer att bli besatt: tänk spännande påhittat språk, rymden och lite krig och ni har den perfekta mixen för en Malin-hysteri. För det är ju på något sätt också mer socialt accepterat att vara mycket förtjust i något lite halvpretentiöst litterärt dravel eller bry sig om säkerhetspolitiska detaljer från första världskriget (vilket jag givetvis också är besatt av) än att älska Star Trek urskillningslöst. För en Trekkie vill man ju helst inte vara.

Men nu kommer ju filmen. Hur ska jag kunna hoppa över den? Alla som har något typ av populärkulturellt intresse känner väl ändå viss pepp att se vad filmmakarna (mannen bakom Lost) och skådespelarna (Bland annat Syler i Heroes) har gjort med den här rymdhistorien. Men ser jag filmen är det ju bara som att öppna Pandoras ask och jag sitter inne resten av sommaren och plöjer igenom miljarder timmar Star Trek-tv i soffan.