Jag sitter sedan helgen och funderar på det vansinniga mordet på den 15-åriga Therese Johansson Rojo. För saken är den att när ett allvarligt brott begås kan man bara hålla distansen till händelsen genom att referera till förövaren som en galning. När en allvarligt psykiskt sjuk människa mördar Anna Lindh eller springer omkring på tunnelbanestationer och slår folk med ett järnrör eller kör ihjäl folk i en vansinnesfärd i Gamla stan så kan man förfasas över händelsen – man känner djupt med de drabbade som överlevde och de anhöriga. Men man kan alltid tänka att det där går att förklara med att ett fåtal människor faktiskt är så sjuka att de kan göra något sådant – att psykvården i Sverige bör ses över – att det är en chans på miljonen att man själv eller ens nära skulle råka ut för något sådant – det är liksom bara fel tid fel plats det handlar om.

Men så är inte fallet den här gången. Pojken och flickan som ligger bakom mordet på Therese Johansson Rojo var inga galningar på permisson, fullproppade med mediciner. De var heller inte uppväxta i någon kriminellt belastad förort med trasiga familjeförhållanden (vad vi vet i alla fall).

De var två helt vanliga niondeklassare från en välmående medelklassförort. Flickan hade tydligen högsta betyg i alla ämnen. Pojken var en helt vanligt 16-årig fotbollskille. De var tillsammans och av någon anledning var flickan svartsjuk på Therese Johansson Rojo och ska enligt uppgift ha övertalat pojken i två veckors tid att mörda henne. Till slut gjorde han det. För att hon inte skulle göra slut? För att visa sin kärlek?

Jag önskar jag kunde säga: ”för att han var en psykiskt sjuk galning med många våldsdomar i bagaget”. Jag önskar att någon kunde säga något som: ”Flickan har i många år uppfört sig labilt – det här kom inte som en chock”. Men det är ingen som säger det. Pojken och flickan var två till synes helt vanliga 16-åringar som helt enkelt planerade och genomförde ett mord på en jämnårig flicka. Hur ska vi ens kunna börja greppa det?