Ibland tror jag att jag är fullkomligt efterbliven. Jag har nämligen aldrig varit ute på vår innergård. Jag har sett den från vädringsbalkongen och beklagat att den verkar bestå av en trist liten möbel à la parkstyle – ett träbord med två soffor. Sedan asfalt och trångt utrymme. Idag gick jag ut och fick en smärre chock när jag såg hur gården såg ut bortom min snäva bild. Den sträcker sig liksom runt hela baksidan av huset. Utanför vädringsbalkongens blickfång finns en utemöbel: bord med sex stolar och en extra träsoffa. Plats för minst tio personer. Dessutom finns det ett marinblått parasoll av prima kvalitet och inte minst: två grillar som ser nya ut. Det här har alltså funnits runt en liten knut som jag inte har ORKAT går runt. Jag har klagat på att bo i stan på sommaren när jag egentligen sitter med en potentiell grillfest några meter från lägenheten. Så idiotiskt.