Jag kom att tänka på förra lördagen då jag och min kille gick runt på Campo dei Fioris charmiga marknad i Rom lite oengagerat. Då stod vi och tittade på någon ost eller speciell lök eller liknande och Niklas säger till mig (på svenska givetvis): ”den här verkar kosta åtta dollars” (det är hans sätt att kalla alla valutor förutom svenska kronan när vi talar med varandra. Kanske för att vara lite rolig. Speciellt med den självkontruerade pluraländelsen). Jag sa något i stil med: ”*fnizz, fnizz*” och började sedan spana in någon tryffelolja, alternativt torkad rosa pasta i rosettform. Då dyker en italienare upp (som uppenbarligen sålde det vi tittade på) som gubben i lådan framför oss och säger: ”Signor, it is Euro we use here” (tänk med italiensk accent). Vi bara: ”Okej, si si”. Sedan var det ingenting mer med det. Men ändå sitter jag just nu och fnissar åt det. *fnizz fnizz* alltså. Som att vi var två bortkomna amerikanska turister som italienarstackarn behövde utbilda.