Jag var ju på förhandsvisning av filmen The Proposal ikväll. En film som matchade exakt de förväntningar man hade (det kan ni tolka som ni vill så slipper jag stöta mig med någon). I dörren stod en person med gästlistan i handen och frågade lite lojt vad jag hette.

Jag: Collin*

Gästlisteperson: Heter du det i förnamn?

Jag: Nej.

Gästlisteperson: –

Jag: Malin heter jag.

Gästlisteperson: Här ser jag det. Och Collin* i efternamn.

Jag: Typ.

*obs! uttalas som ungefär som ”Wallin”

*uttalat på engelska som ”Collins” fast utan s

Sådär är det alltid. Jag uttalar mitt efternamn så som jag är uppväxt med hur det ska låta. Sedan ska alltid någon annan komma och ändra uttalet – liksom rätta mig. Herregud. Jag vet ju bäst själv vad jag heter.