De senaste dagarna har jag känt mig så överdrivet irriterad på medmänniskor. Inte på folk jag känner utan på alla andra. Ni vet de som går långsamt före en på trottoaren, tre personer i bredd när man själv har bråttom. Eller pensionärerna på Ica som betalar hela veckoinköpen (fiskgratäng med dill, rullsylta (finns det något som heter så?), en citron, kokt medvurst och Bullens pilsnerkorv på burk) med småslantar och långsamt, likt sengångare, lägger i femtioöring efter femtioöring i de där kontantmaskinerna i kassan. Eller de två mammorna med varsin barnvagn som låste in mig i ett hörn på Twilfit genom att bilda Bugaboo- och gravidkilos-mur så jag inte kom ut från tränings-bh-hyllan. Inte ens när jag hade sagt ”ursäkta” tre gånger. Eller de svajiga heroinisterna som blockerar Ringens utgång för att ”Sonny” just raglade förbi och de måste hälsa. Lika långsamt som pensionärerna men en aning ryckigare.

Med stor sannolikhet är det jag själv som är problemet. Att störa sig osunt mycket på folk runt omkring brukar vara ett mycket tydligt tecken på att man är stressad och behöver lugna ner sig lite. Därför är det extra skönt att jag drar till skogen ikväll. Efter sommarmiddag hos min killes familj hoppar vi i bilen och kör en dryg timme tills vi kommer till sjö, skog, 1600-talstorp, en tomt som är lika stor som mitt kvarter och tystnad. Ungefär precis vad jag behöver nu.