Malin Collin

La Dolce Vita vs Hell i Stockholm

Startsida / Inlägg

30-årskrisen som kom ett år försent

av Malin Collin, reporter

Jag tror att jag under de senaste månaderna har gått igenom något av en 30-årskris. Konstigt nog slog den inte till förrän jag fyllde 31. Plötsligt kändes det som att livet kom i kapp. Att det börjar bli försent att göra en del saker. Att jag enligt alla mått och synsätt borde vara vuxen. Problemet är väl att jag inte känner mig särskilt vuxen bortsett från det självklara i att betala räkningar, laga middag, tvätta regelbundet och inte vilja gå ut fem kvällar i veckan.

Hur definierar man vuxen? För mig är det ett ord som inkluderar ett mer inrutat liv, förutsägbarhet och familjebildning. För mig är det tre ganska trista kriterier. Nog för att jag numera kanske föredrar en viss förutsägbarhet jämfört med nollkoll-livet man levde i nittonårsåldern men samtidigt vill jag inte bara stanna upp – liksom fastna och vissna i ett liv som bara levs på tomgång. Och inrutat liv: jag hatar själva tanken på det. Men samtidigt vet jag ju att jag skulle må urdåligt om jag bara släppte all kontroll och tog alla dagar som de kom, hej hopp och utan någon som helst planering. Vad skulle vinnas med det, liksom? Diskberg, otvättade underkläder och avsaknad av glädjen att se fram emot saker och ting?

Och barn är jag så oerhört icke-sugen på. Helt ointresserad. Inte för att jag känner någon slags barnaversion i allmänhet utan bara för att jag inte på något sätt känner mig redo för den typen av åtagande. Det är kanske där krisen har sin grund: när man är 31 borde man kanske enligt gängse regler vilja bilda familj. Men jag känner inte det. Jag är helt enkelt inte klar med mig själv. Och kom inte med motargument som ”när man får barn slutar man vara så självanalyserande och självupptagen – man lägger fokus någon annanstans och mår mycket bättre”. Det är inte så jag menar. Om jag någonsin ska skaffa barn vill jag inte att det redan innan barnet ens är påtänkt ska kännas som en fruktansvärd börda – något urjobbigt, ångestladdat och oerhört pressat. Så känns det nu: som att jag i min ålder borde längta, borde tycka att det vore underbart och berikande med en unge. Just nu känns det som att jag inte kommer att tänka på fortplantning förrän pressen är borta – vid fyrtioårsstrecket ungefär. Om ens då. Sedan kan man ju ändra sig. Problemet är väl att jag inte har ändrat mig alls sedan jag ”blev vuxen” – om vi räknar från att jag tog studenten.

Egentligen kan jag ju bara sälla mig till de som är frivilligt barnlösa – de som inte vill ha barn. Men samtidigt är jag så intryckt i den samhälleliga normen att det känns fel att ens tänka mig en framtid som består av att odla växter och läsa finkulturell litteratur istället för att skaffa dagisplats, agera tandfé och fira konfirmation. För någon gång i den avlägsna framtiden vill jag kanske ha en familj trots allt och då börjar det bli dags att fundera över det ganska snart och då är vi tillbaka från början att jag bara känner press och ångest inför familjebildning. Det är den här loopen som känns besvärlig och på grund av den försöker jag fatta ett beslut som ska vara här och nu – liksom inte springa iväg fyrtio år in i framtiden. Det innebär att jag aktivt bestämmer mig för att jag inte vill ha barn nu. Om fyra, fem år kan jag ta upp ämnet med mig själv igen och fatta ett nytt beslut. Fram tills dess: bara vara jag (och min kille förstås) och kunna välja vilken vuxennivå jag vill ligga på efter dagsform.

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB