Så sitter vi här slutligen – ute på landet. Två personer med varsin Mac i knät med lika trådlös uppkoppling som i stan. Den enda skillnaden är att här är det tyst och jag sitter som en makaron. Lite väl tyst känns det som nu. Jag tycker jag ser skuggor ute i mörkret mellan träden hela tiden. Spökångesten/galen mördare-ångesten verkar tydligen krypa fram. Den slipper man ju i stan. Just nu tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte är här själv. Då hade jag inte sovit en blund. Men imorgon, när vi vaknar kommer det vara underbart att sitta och äta frukost med utsikt över sjön.